feelingfithteen

Ljusgul god gräddmjölk:

1 liter varmt vatten

4 äggulor

100g smör

Lite stevia (ev 1 msk kakao = 5-10 g kolhydrater)

= drygt 100g fett, inga kolhydrater eller protein, 900 kcal.


Räcker till 4 koppar under en dag. Äggvitorna kan sparas och stekas = 30g protein

Bra en bit kött eller fisk behövs (om man inte äter mer ägg -kanske lite ädlare). T.ex. en burk makrill.


+ 1 msk linföolja och 1 multivitamintablett


Ungefär 20-30 kr dagligen. Aldrig mer än 1000 kr i månaden.

Allt känns som ett skämt. Tog ett bad, försökte nå stillhet, försökte begripa vad illusionen handlade om. Kväver mig med att fly in i det praktiska för att försöka förstå mitt värde, äga något.

Det verkar nästan som att det blir värre när jag försöker, eftersom jag uppfattar misslyckandet och inget mer. Kan aldrig släppa analysen.

Försökte förstå vad pinsamheterna i somras handlade om, var jag ville komma.. vad detta leder till nu, och vad fan detta har med överjordisk filantropisk kreativitet att göra. Hur ska jag förklara mig -för mig själv.

Är jag någonsin "nära genombrottet"... håller jag någonsin på att gränsa över? Jag upplever mig tömmas. Men det kanske är meningen. Får inte ha missuppfattningar om saker.

Klyvs mellan den djuprotade "praktiska" viljan, och dels den andliga vägen.. som till högsta grad är en aktivitet, ett arbete. Känner mig inte vis eller moralisk nog att göra upplysa om praktiska lögner och meningar. Jag försöker väl bara jorda mig. Återigen; RELATIONER -är nycklen till transformationen. Mina FÖRESTÄLLNINGAR om totalitär djuppersonlig själslig transcendens kan på långt avstånd vara fantastiska, men "verkligheten" har tystat mig, kvävt och förvirrat mig. Kanske för att förhjärtliga lidandet till en viss behövlig grad. Genombrottet handlar ju först och främst och förlåtelse.

Men ska jag ta livet av mig då?

...dessutom längtar jag djupt till både det vanliga livets stilla inre jordnära personlighet ..och till den extatiska andekärleken, den mänskliga världen. Det djupa resultatet kräver förstås erkänd kvinnlighet. Och Oxekärleken är särskild. Mitt utforskande behov är överväldigande, trots att just nu är undantryckt, statiskt och perverterat i tanken.


.................................................................................................................................................................................................

Det handlar bara om FÖRENINGEN. Hur den existensiella ömsesidigheten öppnar hjärtat.


Fy fan. Allt jag släpat mig själv igenom.



Vad är felet?


Okej jag erkänner. Jag är överromantisk, precis lika mycket som jag är fullständigt opersonlig. Det är så konsigt, vad har jag velat UPPNÅ med DET egentligen? En ny förklaring.

Har en skrämmande förkärlek för dualismen, tycker det är smickrande hur man kan LIDA såpass lättsamt och intensivt på samma gång.

Förlåt, mig själv. Jag förstår inte alls mina emotionsdrifter. Men det finns ju bara kärlek.

Säkert är det så, att det är sådan jag är. En sexualiserad hjärna. För då jag kan förstå att han KÄNNER SÅHÄR.  


Tänkte på det där; min totala vilja att överleva, trots dödslängtan. Jag vet med mig att jag alltid kommer utgå ifrån den fastrotade målmedvetenheten. Symboliserar vilken personlig innebörd odödlighetens verktyg har för min kreativitet.

JAG ORKAR JU INTE LÄNGRE


Hatar mig själv så jävla mycket. Alltså: b i t t e r h e t

Livrädd för att "förenas" med min mor. Totalt kärlekslös och perverterad barndom/familjebild.



FAN. Varför gick det SÅ illa..............? Varför.... jag har hela tiden försökt förstå, vad gjorde jag för abrupt misstag? Eller  sökte jag största möjliga absurda tragedi?

Sanningen är mindre värld idag.


Hatar att känna såhär.

Trauma - Förlust ......åh, jag är så inkompetent....

- - - - -

Det viktigaste att INSE är storleken på min SJÄL, för att KONFRONTERA min tvångritual och äntligen förlåta ...på särskilda villkor; att förnya identiteten och bli totalt obunden.


Men vafan ärligt talat... varför fungerar ingenting...

Hm. Så nu kommer den låten.... har vi hört förr... I put a spell on you, because you'r mine...

- - - - - -

Vad vill jag uppnå; rent VERKLIGT? Motarbetar ju den praktiska omständigheten eftersom allt redan känns kört.


Stämmer det att jag blivit ointelligentare, det känns så. Medicinerna. Trots allt har jag aldrig känt mig som en olycksfågel, jag är för aggressiv.


Jag behöver den där djuppersonliga erfarenheten, modets övergång. Det rotade emotionella behovet, för att inte manipulera med identiteten.



Var fan börjar jag -menar jag ens något med det här eller är det bara rastlöst trygghetssökande blaj?


Om jag vässar min medialitet vet jag att jag ska bli helt obunden i vardagen, ställa in totalitärt fokus på målet: nytt liv. Skita i omgivningens förvirring. Använda LSD och göra det bästa av situationen.


Dvs: Go Karma!

Pronblemet är att jag totalt missförstått mitt feminina värde. Därav alienationsidentitens överdrivna rörelser, expansionsfrustration och förnekelse.

Om jag insåg min egen rotade NATURLIGHET och öppna medmänsklighet skulle jag kunna transformera den praktiska cynismen och omedvetet planera ett nytt liv.


Hindret ligger i min stora osäkerhet angående mina värderingar. Idealets omfaming mäter för specificerat och översinnligt på samma gång. Man tillhör inte sin egen tillhörighet, vilket skapar längtan till annan rymd.


Jag har aldrig förstått vad jag är rädd för. Den aggressiva negativiteten underblåser och förklär ickeidentiteten.



Om jag visste lite mer om hur det egentligen var tidigare i mitt liv skulle jag förstå att jag utför en automatisk skyddsritual genom mental upplöst egoprofilering, och att jag förlorat den rejäla uppriktighet jag en gång deltog med.


Bristen på insikt och medvetenhet om handlingen förhärdar flyktighetens fragment av en fantiserad struktur, som en leksak, ett meningssubstitut. Jag är totalt underkastad leken och skapar frenetiskt förvirrad konst, för att hålla fast vid självuttryckets innebörd. Trots att man inte kan vara något annat än det man är.


Borde det alltså inte vara lä'ttare att prata allvar? Växa ifrån utsväningarna och obegriplighetens vansinniga ego.


Ego. Söker alltså här en form av upplösning. För att återhämta kommunikationens vattenhalt, som jag tidigare förutsett -tapetsera tolkningen och förstå nakenheten; assimilera det kosmiska kunskapsarvet. Där uppstår den filosofiska friheten, i bekantskapen med det igenkända ordet. Ett ord: organiserad massivitet, och mystisk kapitulation. Poesi är skrivet med Jesu blod och vägarna står öppna.

Re-union kräver disciplin - avskalande skapar soliditet, kreativ fanatism behövs bortarbetas för att inte gå i substanslösa cirklar.


Fortfarande har jag inter riktigt sagt vad jag söker att säga. Jag kan inte fortsätta följa mitt automatiserade mentala trygghetssökande.

När jag fördjupar tanken i nuet förstår jag vad JAG EGENTLIGEN --sysslar med-- (förklarat från strukturens ursprung)


Helt omedvetet försöker jag genom OMVÄND SNOBBISM inge mig själv en identitet som "något speciellt". Experimentfunktionen är numera ytterst ovetenskaplig, snarast primitiv. Förnekelsen och distansen hindrar högre utvecklad relatering till människan.

Lager efter lager av säkerhetsbarriärer måste penetreras.

Under de sista 10 minuterna, efter en kort stunds neutral eftertanke såg jag den bakomliggande tomheten.

Är det för att jag ska se mig själv som jag ständigt förföjs av mammas besatta pseudointellektualiseringar och relationsförvirring, för att begripa att jag själv är likadan, och förlåta?


Uppblåstheten. Tvångsmässigheten som inte ser sig själv. Jagtraumat.


Vilka är vi i gruppen?

Jag måste förena mig med kollektivets identitet och lyfta fram den autentiska strukturens mening, erkänna..

Är inte alls lika intimt och ambitiös i viljan till vetenskaplig kärlek längre. Kanske är det för att sorgen blockerats genom gifterna, och självbildens tilintetgörelse i och med det. Jo, jag identifierar mig med massan, projicerar mitt självförakt och misstro på framtiden över den andra. Sådant ser villkoret ut. Kärnan har försvunnit, eller upplöst sig i en luttrad passivitet -attraherandes destruktion i törsten efter att vidröra själsintentionen. Endast DÄR kan intimiteten uppstå igen. Eftersom den centraliserade och högsta romantiken för mig är lidandet upphöjt i tänkandet, näst mänsklighetens aspekt av världssjälen, behöver jag mobalisera yttersta ärlighet och verklighetstrohet i min livsväg. Undvika desperat och dimmig syfte-profilering av död världsbild, och öppna upp för det naturliga resultatet av min personliga andlighet. Besluta mig för förändring och ..själsdöd.


Därför finns det ingenting att vara rädd för. Våra vägar har korsats, utan att vi insett hur starka vi blivit.


Mest av allt önskar jag att minnas. Jag vill erkänna mig själv och släppa taget inför uttrycket och mötet.