02:18
Allt känns som ett skämt. Tog ett bad, försökte nå stillhet, försökte begripa vad illusionen handlade om. Kväver mig med att fly in i det praktiska för att försöka förstå mitt värde, äga något.
Det verkar nästan som att det blir värre när jag försöker, eftersom jag uppfattar misslyckandet och inget mer. Kan aldrig släppa analysen.
Försökte förstå vad pinsamheterna i somras handlade om, var jag ville komma.. vad detta leder till nu, och vad fan detta har med överjordisk filantropisk kreativitet att göra. Hur ska jag förklara mig -för mig själv.
Är jag någonsin "nära genombrottet"... håller jag någonsin på att gränsa över? Jag upplever mig tömmas. Men det kanske är meningen. Får inte ha missuppfattningar om saker.
Klyvs mellan den djuprotade "praktiska" viljan, och dels den andliga vägen.. som till högsta grad är en aktivitet, ett arbete. Känner mig inte vis eller moralisk nog att göra upplysa om praktiska lögner och meningar. Jag försöker väl bara jorda mig. Återigen; RELATIONER -är nycklen till transformationen. Mina FÖRESTÄLLNINGAR om totalitär djuppersonlig själslig transcendens kan på långt avstånd vara fantastiska, men "verkligheten" har tystat mig, kvävt och förvirrat mig. Kanske för att förhjärtliga lidandet till en viss behövlig grad. Genombrottet handlar ju först och främst och förlåtelse.
Men ska jag ta livet av mig då?
...dessutom längtar jag djupt till både det vanliga livets stilla inre jordnära personlighet ..och till den extatiska andekärleken, den mänskliga världen. Det djupa resultatet kräver förstås erkänd kvinnlighet. Och Oxekärleken är särskild. Mitt utforskande behov är överväldigande, trots att just nu är undantryckt, statiskt och perverterat i tanken.
.................................................................................................................................................................................................
Det handlar bara om FÖRENINGEN. Hur den existensiella ömsesidigheten öppnar hjärtat.
Fy fan. Allt jag släpat mig själv igenom.
Vad är felet?
Okej jag erkänner. Jag är överromantisk, precis lika mycket som jag är fullständigt opersonlig. Det är så konsigt, vad har jag velat UPPNÅ med DET egentligen? En ny förklaring.
Har en skrämmande förkärlek för dualismen, tycker det är smickrande hur man kan LIDA såpass lättsamt och intensivt på samma gång.
Förlåt, mig själv. Jag förstår inte alls mina emotionsdrifter. Men det finns ju bara kärlek.
Säkert är det så, att det är sådan jag är. En sexualiserad hjärna. För då jag kan förstå att han KÄNNER SÅHÄR.
Tänkte på det där; min totala vilja att överleva, trots dödslängtan. Jag vet med mig att jag alltid kommer utgå ifrån den fastrotade målmedvetenheten. Symboliserar vilken personlig innebörd odödlighetens verktyg har för min kreativitet.
