Det individualistiska "personliga", genom arvet av lidande..
Den själsgenuinitet jag fortfarade äger. Den djupt PERSONLIGA känslan av den särskilda blandningen av alturistisk idealism, intim självrelatering uttryckt i den existensiella självanalysen och kontaktsökande med mänskligheten, ett jordnära filosofiskt självvärde. Total alienering och andlig romantik innifrån lidandes tankeinnebörder.
Det är ingen annan som jag delar samma kärnstruktur med. Definitivt delat förflutet. Stor ickepersonlig-opersonlig sorg och kreativ orubblighet, uthållighet pga det målmedvetna sökandet efter kunskap och transcenens. Experimentiell inrikting, själens varande i det expansiva behovet, ....sanningen..... autentisk närvaro genom frukterna från strukturtänkandet präglat av erkända erfarenheter av hela spektrumet av alienation..
Samma känsla för provokationer, missförstådda kärleksförklaringar till mänskligheten.
Jag vill DÖ. (Jag vill leva.)
Hur eliminerar man illusionerna för att inte bli kroniskt besviken, när det bara handlar om lager av ömsesidig minnesförlust, och flykt?
G U D -varför pratar du inte med mig? Det här är inte substansiellt längre.
Känner min syster samma känslor som jag gör? Är det kärleken hon bryr sig om? Hon förstår att ingen förstår. Brytna löften. Hon är storsint i själen.
Vad menas med allt det ultimata kreativa resultatet är försäkrat?
Min livshållning upprätthålls eftersom jag har lika stora delar egensinnig negativitet liksom positivitet, vilket innebär att resultatet personligen kommer få en verklig nästan matematisk substans -det fula finns inte.
Om jag accepterar mina känslor, och "känslor"..
Hur når vi varandra på allvar? Flyktigheten tar över och klyver luften.
1. Jag är inte den jag tror att jag är. Jag ska vara BESTÄMD med detta. Allting döljer dig.
Dörför behövs ingen analys av "det här", utan en penetration av den bakomliggande strukturen -ridåns material, alltså "vad jag gör".
Fattar inte varför vi fortfarande inte har nått en påtagligare dialog. Varför jag inte kan släppa taget (eller vad DET handlar om.. egentligen..)
Det är ingen annan som jag delar samma kärnstruktur med. Definitivt delat förflutet. Stor ickepersonlig-opersonlig sorg och kreativ orubblighet, uthållighet pga det målmedvetna sökandet efter kunskap och transcenens. Experimentiell inrikting, själens varande i det expansiva behovet, ....sanningen..... autentisk närvaro genom frukterna från strukturtänkandet präglat av erkända erfarenheter av hela spektrumet av alienation..
Samma känsla för provokationer, missförstådda kärleksförklaringar till mänskligheten.
Jag vill DÖ. (Jag vill leva.)
Hur eliminerar man illusionerna för att inte bli kroniskt besviken, när det bara handlar om lager av ömsesidig minnesförlust, och flykt?
G U D -varför pratar du inte med mig? Det här är inte substansiellt längre.
Känner min syster samma känslor som jag gör? Är det kärleken hon bryr sig om? Hon förstår att ingen förstår. Brytna löften. Hon är storsint i själen.
Vad menas med allt det ultimata kreativa resultatet är försäkrat?
Min livshållning upprätthålls eftersom jag har lika stora delar egensinnig negativitet liksom positivitet, vilket innebär att resultatet personligen kommer få en verklig nästan matematisk substans -det fula finns inte.
Om jag accepterar mina känslor, och "känslor"..
Hur når vi varandra på allvar? Flyktigheten tar över och klyver luften.
1. Jag är inte den jag tror att jag är. Jag ska vara BESTÄMD med detta. Allting döljer dig.
Dörför behövs ingen analys av "det här", utan en penetration av den bakomliggande strukturen -ridåns material, alltså "vad jag gör".
Fattar inte varför vi fortfarande inte har nått en påtagligare dialog. Varför jag inte kan släppa taget (eller vad DET handlar om.. egentligen..)
Kommentarer
Trackback
