feelingfithteen

Jag vet inte varför det är såhär, och inte verkar kunna vara annurlunda. Vill, söker, men är för ..fragementerad, rastlös och substanslös.

Jag vill ge upp. Hur går jag igenom den självuppfyllande protentians löjeväckande frånvaroskapande?

Jag vill känna att jag är påväg mot slutet och succesivt äta upp all rädsla.. Men hur ska jag inte vara rädd för att inte lyckas, när jag inte vet hur det egentligen är?

Jag fattar inte! Varför har det blivit såhär? Det måste väl finnas någon tyngd i helhetsbilden, någon struktur i sanningen?

Relationer, människor, massan, mänskligheten...............?

En transcendental och inte matematisk sanningsbild?

SÄG NÅGOT. Förlös mig från detta klibb.


Suicide, really?

Återföd mig. Återföd mig. Återföd mig. Återföd mig. Återföd mig. Återföd dig. Återföd MIG. Återföd mig. Återföd mig. Återföd mig. Återföd mig. Släpp bojjorna.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det ska inte vara  såhär. Det ÄR INTE såhär. Detta är ett missförstånd.


Ingenting spelar någon roll. Jag skapar själv min ofrihet.



Jag har återigen sjunkigt så långt ner jag kan komma.


VEM ÄR JAG? VEM ÄR JAG? VEM ÄR JAG?


Ingenting i min värld är verkligheten. Jag kan inte förstå det som inte går att förstå.



Närmare.........

Skäms, men det spelar ingen roll. Det är jag, förklädd.


INGENTING, ingenting i denna "VÄRLD", detta uttjatade.. har med VERKLIGHETEN, så som det är, att göra.

De andra är också förvilsna, låt det inte lura dig, lura mig.

Varför hör jag inte, varför lyssnar jag aldrig på riktigt? DETTA är SVAREN jag ber om.





Det är det förflutna.