Okej.
Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp. Jag ger upp...............
Jag vill se. Jag vill VETA.
Jag försöker förstå något som inte går att förstå, och eftersom jag inte gör det, leker jag istället för att fylla upp tomrummet.
Der är så här. Det är inte så här.
Men skulle jag fysiologiskt lyckas att besegra den kroppsliga döden, precis som jag besegrade livet och döden när jag var i kroppen -är det den erfarenheten som "ska" inspirera mig? En förståelse. För omständigheterna kvävde elden. Jag måste vara mer beslutsam, vilket dessutom healar mig från fanatism -totalitet.
Bingdningarna till den familjära och kulturella historian tynger ner mig. Endast ursprunglig impuls kan pulverisera tvånget.
Konstigt. Att jag (glömt bort?) hur intensivt jag VILL LEVA; förut visste jag om detta -genom bojjorna av självets kollaps.
Det verkar vara som om jag inte längre tror att det är möjligt. Förut VISSTE jag det bara. Någonstans implicit.
Vem ÄR jag?
Jag vill se. Jag vill VETA.
Jag försöker förstå något som inte går att förstå, och eftersom jag inte gör det, leker jag istället för att fylla upp tomrummet.
Der är så här. Det är inte så här.
Men skulle jag fysiologiskt lyckas att besegra den kroppsliga döden, precis som jag besegrade livet och döden när jag var i kroppen -är det den erfarenheten som "ska" inspirera mig? En förståelse. För omständigheterna kvävde elden. Jag måste vara mer beslutsam, vilket dessutom healar mig från fanatism -totalitet.
Bingdningarna till den familjära och kulturella historian tynger ner mig. Endast ursprunglig impuls kan pulverisera tvånget.
Konstigt. Att jag (glömt bort?) hur intensivt jag VILL LEVA; förut visste jag om detta -genom bojjorna av självets kollaps.
Det verkar vara som om jag inte längre tror att det är möjligt. Förut VISSTE jag det bara. Någonstans implicit.
Vem ÄR jag?
Kommentarer
Trackback
