Om överlevnad är en ständighet......
JAG ORKAR JU INTE LÄNGRE
Hatar mig själv så jävla mycket. Alltså: b i t t e r h e t
Livrädd för att "förenas" med min mor. Totalt kärlekslös och perverterad barndom/familjebild.
FAN. Varför gick det SÅ illa..............? Varför.... jag har hela tiden försökt förstå, vad gjorde jag för abrupt misstag? Eller sökte jag största möjliga absurda tragedi?
Sanningen är mindre värld idag.
Hatar att känna såhär.
Trauma - Förlust ......åh, jag är så inkompetent....
- - - - -
Det viktigaste att INSE är storleken på min SJÄL, för att KONFRONTERA min tvångritual och äntligen förlåta ...på särskilda villkor; att förnya identiteten och bli totalt obunden.
Men vafan ärligt talat... varför fungerar ingenting...
Hm. Så nu kommer den låten.... har vi hört förr... I put a spell on you, because you'r mine...
- - - - - -
Vad vill jag uppnå; rent VERKLIGT? Motarbetar ju den praktiska omständigheten eftersom allt redan känns kört.
Stämmer det att jag blivit ointelligentare, det känns så. Medicinerna. Trots allt har jag aldrig känt mig som en olycksfågel, jag är för aggressiv.
Jag behöver den där djuppersonliga erfarenheten, modets övergång. Det rotade emotionella behovet, för att inte manipulera med identiteten.
Var fan börjar jag -menar jag ens något med det här eller är det bara rastlöst trygghetssökande blaj?
Om jag vässar min medialitet vet jag att jag ska bli helt obunden i vardagen, ställa in totalitärt fokus på målet: nytt liv. Skita i omgivningens förvirring. Använda LSD och göra det bästa av situationen.
Dvs: Go Karma!
