Spelar det någon roll
Vet inte ens om jag är rejäl nog att kunna vara ÄRLIG mot mig själv. Då menar jag MENINGSFULLT självrelaterande. Om jag alltså överhuvudtaget kan ha ett samtal med mig själv -eller om jag FLYR det enda jag gör.
Och VARFÖR vill jag ha det såhär; EGENTLIGEN?
Jag har vänt utochin på allting. Det är okej så länge som hjärtats seriositet bevaras, eftersom det följer självets syfte i sin egen konkretisering av verklighetens betydelse.
Önskar att jag kunna återgå till min VETANDE-styrka; uravsikt och distanserad passion.
Min infantila uppdiktade föreställning av Skorpionens arketyp iklädd den unga henne, är mitt jag utanför mig själv. Den aggressiva lojala och sanningsenliga godheten och den totalitära individualismen i pojkflickans meningsnärvaro är mitt relationsjag.
Längtar mest efter: Jagets sammanslutning med sig själv; den PERSONLIGA VÄNSKAPEN med gud. Individens helhetsupplevelse av det MÄNSKLIGA.
Jag vill bli ATTACKERAD av gud; bemött mitt intellekts känslosyfte.
Jag FATTAR ju aldrig. Ingenting händer någonsin. Lider jag ens? Jo visst, oerhört. Men hur ska jag kunna ge en FÖRKLARING. Hur förstår jag strukturerna och den bakomliggande orsaken? Offer för uppväxten?
Allt känns som ett jävla fiasko. Hur som helst känns det som om jag försöker säga till mig själv att jag måste bli FULLT UPPRIKTIG. Det är svårt eftersom jag inte vet VAD som egentligen hänt och vad jag känt. Aha; jag tar inte ansvar för mina emotionshandlingar (trots intensitet = konsekvens) vilket leder till ..typ neddrogning, osv.
Det känns sjukt på något sätt att "älska gud"; det är liksom inte meningen, det är uppenbart. Jag älskar en annan slags andlig mänsklighetsrealisering, det perfekt mångfacetterade och hela, transcendentalt "fullkomliga".
Skulle jag krossa den fysiska begränsningen är jag rädd att jag skulle svika min ursprungliga kreativa jagcentrerade alturistiska intention. För det har med några få undantag aldrig hänt. Är rädd att jag bygger luftslott.
Men nu är kanske den rätta tidpunkten. Behöver befrias från de mentala hindren; vill kunna TALA med dem, och förklara varför jag betedde mig som jag gjorde.
Detta är galet. Det är så det ser ut när man gränsar till att tappa sin mentala uppkopplings klarsinne, pga brist på stöd och erkännande.
...men varför lider jag då och vad består min sk. sorg av? Värderar mig själv till ungefär noll. Utifrån avsaknad av känslor och erfarenheter.
JAG VILL VARA EN BRA MÄNNISKA. Vad har hänt?
Uppmärksamma dig själv gud, jag har bett om det länge - öppna mina ögon.
/står fan inte ut men gör det endå eftersom jag alltid gjort så
Och VARFÖR vill jag ha det såhär; EGENTLIGEN?
Jag har vänt utochin på allting. Det är okej så länge som hjärtats seriositet bevaras, eftersom det följer självets syfte i sin egen konkretisering av verklighetens betydelse.
Önskar att jag kunna återgå till min VETANDE-styrka; uravsikt och distanserad passion.
Min infantila uppdiktade föreställning av Skorpionens arketyp iklädd den unga henne, är mitt jag utanför mig själv. Den aggressiva lojala och sanningsenliga godheten och den totalitära individualismen i pojkflickans meningsnärvaro är mitt relationsjag.
Längtar mest efter: Jagets sammanslutning med sig själv; den PERSONLIGA VÄNSKAPEN med gud. Individens helhetsupplevelse av det MÄNSKLIGA.
Jag vill bli ATTACKERAD av gud; bemött mitt intellekts känslosyfte.
Jag FATTAR ju aldrig. Ingenting händer någonsin. Lider jag ens? Jo visst, oerhört. Men hur ska jag kunna ge en FÖRKLARING. Hur förstår jag strukturerna och den bakomliggande orsaken? Offer för uppväxten?
Allt känns som ett jävla fiasko. Hur som helst känns det som om jag försöker säga till mig själv att jag måste bli FULLT UPPRIKTIG. Det är svårt eftersom jag inte vet VAD som egentligen hänt och vad jag känt. Aha; jag tar inte ansvar för mina emotionshandlingar (trots intensitet = konsekvens) vilket leder till ..typ neddrogning, osv.
Det känns sjukt på något sätt att "älska gud"; det är liksom inte meningen, det är uppenbart. Jag älskar en annan slags andlig mänsklighetsrealisering, det perfekt mångfacetterade och hela, transcendentalt "fullkomliga".
Skulle jag krossa den fysiska begränsningen är jag rädd att jag skulle svika min ursprungliga kreativa jagcentrerade alturistiska intention. För det har med några få undantag aldrig hänt. Är rädd att jag bygger luftslott.
Men nu är kanske den rätta tidpunkten. Behöver befrias från de mentala hindren; vill kunna TALA med dem, och förklara varför jag betedde mig som jag gjorde.
Detta är galet. Det är så det ser ut när man gränsar till att tappa sin mentala uppkopplings klarsinne, pga brist på stöd och erkännande.
...men varför lider jag då och vad består min sk. sorg av? Värderar mig själv till ungefär noll. Utifrån avsaknad av känslor och erfarenheter.
JAG VILL VARA EN BRA MÄNNISKA. Vad har hänt?
Uppmärksamma dig själv gud, jag har bett om det länge - öppna mina ögon.
/står fan inte ut men gör det endå eftersom jag alltid gjort så
Kommentarer
Trackback
