Vad jag gör?
Ser en långtråkig film.. A tales of two sisters -koreansk psykologisk skräckis.
..........hjälp.
Disciplin: Bör INTE spela mer spel på datorn. (Tänkte faktiskt ta bort dem.)
Jävlar alltså!!! Sitter i samma känsla/tillvaro som vanligt, där allt konserverades i djup dunkel uppgivenhet feat manisk avständhet och uthållighet.. någongång i mitten av tonåren... Kommer jag någongång kunna avgifta mig från den skärande sjukligt psykologiskt våldsamma miljön som min familj utgör? Gode gud, faktiskt. Ja exakt -GUD; hjälp mig?!
Jag fattar vad jag försöker säga, men... ja, vad är det som HÄNDER med mig, varför slutar jag (bokstavligen) att fungera i samhörighet med det nämda..
Återigen kan jag FÖRESTÄLLA mig det i mig långt inne själsrummet för sorgen och alienationen, avvisandet från det naturliga hemmet.. kärlek utan hämningar och fulhet.. den RIKTIGA FAMILJEN som jag så desperat behövde när jag var av mer kött och blod än idag.
Vad fan håller jag på med... någon gång måste jag inse att börja utveckla mitt ANSVAR; jag blir äldre... Är det endast den transformativa kärleken med sin oundvikande plötsliga natur som kan förflytta mig från detta... det måste alltså vara något jävligt STORT; inser jag...... något som inte går att förneka eller förlora....
Det sägs att människan alltid är påväg hem. Vad förvirringen under sommaren försöker SÄGA mig, lära mig, berarbeta.. sånt där vet jag inte... utebliven lärare.. sårar min seriositet. Jag tror att jag behöver bli av med några riktigt gamla illusioner om Gud snarast...
Tungt som fan - men detta är så som vi mänsklighten har haft det - varför fortsätter vi - var är vi påväg - är orolig (pga känslan av våldtäkt...)
