Colorless
Jag får panik när jag inte kan visulisera visionens totaliter. Eller när de verkliga drömmarna ersätts av tomma bildassociationer med förbrukad entuiasm.
Tvångssyndrom - självförnekande säkerhetsannordning a la "det sista ordet".
Vad vill jag, vad förväntar jag mig?
Suck -ja, VARFÖR fortsätter jag med svaghetens uthållighet, när jag ändå vet att jag inte kan överleva i brutal avsaknad av mitt hem, vår helade mänsklighet? Dessutom är jag för präglad av den nuvarande krisen för återhämta ickerädslan.
Det är därför jag stänger in mig i leken med minnets kvarstående blinkers av äktheten. Det är även därför jag inte kan hata den påtagliga människans primitivitet, min envishet är lika känslig för berörandet av hennes evighets ägodelar.
Det talar sitt tydliga språk: Förstå vem hon var, släpandes på ritualbetingelsen att inte förstå sin egen förståelse. Fortfarande levande och väntande besitter det begravda jaget tragedins råa samvaro med sanningen i osyniga känslovägar.
Sist i den första och sista dansen kan förlåtandes triumf bryta fram.
"Allt du upplever skapar du". Viss ångest.
Jag söker personlig ärlig kontakt med gud, men jag hör inte, har stängt ner och skäms för samma orsak, jag har tappat bort mitt eget djup, min lojalitetskod.
Att detta ska vara meningsfullt i sammanhang av det syfte jag höjer till skyarna begriper jag inte. Jag känner mig förnedrad, och tvivlar på allting. Finner inte ens koncentration.
Har ofta anat att jag bör börja med aktivt mediterande, men jag står inte ut med misslyckanden, därför är min orkesnivå svag. För att närma mig ..ja, det jag tror jag inte har skönhet att bemästra -mig själv. Rör mig i skuggorna.
Är det för att min uppväxväg är så överdriven i sin jävlighets komplexitet, jag i en framtid ser mig värd spiritual superstar..? För att kunna polarisera förgiftning och helande med vördnad eftersom jag minns min älskling människan. Beskyddandet av det verkliga, som delar ut sin ömma intelligens, när vi kristallierar kaosets delarna efter själsdöden.
Vad är du rädd för? (Det skulle kunna vara gud som skriver det till mig, kamuoflerat i min kreativitetsdepressions neurotiska intellektualiseringsaktivitet -glömskans blaj.)
På tal om temat jag inledde med, upplever jag det nu än mer begravt, det där jag vill känna för att skydda mig i tiden jag landade i.
Det oroar mig konstant hur vi någonsin ska kunna lösa dagens problem, när vår prägling gjort oss till den värsta sortens förnekande. Och framför allt OM. Ibland är jag rädd för att just min vy är för personlig, och inte massans behov, alltså en ouppnåelig framtid. Jag är förvirrad -för det är ju meningen att jag ska söka sanningen.
Gud varför svarar du aldrig? Jag är seriös.
Problemet är att jag endast i enstaka stunder försöker skapa en dialog med dig. Jag har inte "drabbats" av din närvaro på ett sätt som gör en gemenskap varaktigt autentisk. Jo, den gången -men jag slets ner i avgrunden igen, och bedömde mig efter varandets sönderkrossade sexuella natur. Ja, jag förstår vad du försöker säga -att min enorma alienation och inriktning på det avancerade, nyutvecklade, besitter transformeringspotential i de områden som överensstämmer med just de verkligheter min själ reserverar i sin dröm.
Där är problemet att jag känner mig så isolerad i min särprägling, jag vet inte vad jag ska använda mig av för teman i den praktiska svären för att skapa transformation. Det hela känns mest som ett aldelles för excentriskt krav.
Dessutom är jag mindfucked efter fragmentariska och luddiga med bestämda övertygningar inom astrologin, som inte beskriver hela bilden. Varför jag inte har "förmåga" att förstå den helheten vet jag inte. Nej jag förstår inte alls hur allt det här hänger samman, det är därför jag känner mig så passivagressivt uppgiven och mentalt instabil. Jag vill att någon ska komma med svaren på silverfat. Jag vill äga "sanningen"... det där är specifikt och betyder något.
Men varför måste jag LIDA så mycket, i så lång tid...?
Nu är jag där igen.. jag försöker föreställa mig att du just nu lyssnar på mig, gud. Jag är allvarlig och övertygad, och samtidigt gör just det mig än mer förvirrad, drabbas av känslan av pinsamhet, att jag gått så långt att jag leker. I och för sig har allt annat, den materiella dömmande tillvaron, inte varit något annat.
Men jag känner mig liksom ytterst o-mogen, inadekvat, värdelös... Allt är bara gissningar.
Ja, jag längtar efter min själs personlighet. Det jagcentrerade njutningsfulla men ädla. Det som är så nära att det är svårt att identifiera. Måste på något sätt börja en urattack därifrån. Självrelateringens odödliga upphöjda innerlighet, svårt förtryckt i en falsk självbild.
Det ligger ett trauma där, något som jag hela tiden döljer i omedvetande, i fix idéform, stoiskt och stickande.
Har jag glömt något?
(Känner mig varm och kallsvettig/vallande efter Concertan. Hmm.. Eventuellt söndersmular jag tre st imorgon och snortar in. Ser hur den effekten blir, och om det fungerar tar jag kanske två stycken varje morgon, och berättar om mina erfarenheter om medicinen för öppenvården.)
Min kärnnatur ÄR i sin rörelse egentligen i kärnan dess husplacering, dvs. rörelsen av en Våg-personlighet, och en Kräft-centralisering/kreativitet; uttryckt i teckenarketypernas substans och mening. Känslor.
Ja.... påtagligt längtar jag efter den jag vision jag pratar om.
Vad är det annars jag känner ..varför söker jag bilderna?
Fast jag leker mycket också, försöker desperat försäkra mig om saker pga problem med att hitta personlig identitet. Använder mig utav existensiella formuleringar jag kastat mig under, för att lägg till effektiv personligt förankrad erfarenhetsresurs till min avanceringsambition.
-
Allt har blivit utnött, urvattnad, svagbetydande. Känner mig mycket luttrad.
Varför har jag så svårt att verkligen se människan? Jag reflekterar svagheten jag ser i mig själv, oförmågan att veta att man är en bra människa, överskridande avsaknad och fulhet.
Relationen innebär alltid en dysfunktion, eftersom värderandet bygger på uteslutandet av mänsklighetens sanna frihetsbehov, bekräftandet av det unika.
Allt är förmodligen så gravt excentriskt i sin alienation att gemene man tar det för något mycket mer praktiskt. Det är inte praktiskt överhuvudtaget, det är bara föreställningsverklighetens relationsinformation hämtat från reflektionsinåtvändhetens experimentiella natur.
Ja, jag är även betydligt mer VILD än jag upptäckt och tagit hänsyn till.
Det är väl så att jag hela tiden upprepar ett "fel".. varför någon framgång aldrig sker. Jag vet inte vad det är jag gör som hindrar genombrott.. Känner mig s a s "påkommen" eftersom jag vet att jag döljer något, att jag är undvikande, slapp eller liknande, och upplever pga det därför ingen riktig nyfikenhet i processen..
Även en sådan slags omedvetenhet är ju en del i den lögn jag blivit präglad av genom tiden och utvecklingen.
Borde prova regressionsterapi.
Just precis - jag känner (dvs. tror) att "ingenting finns där" att nå, släppa fram, realisera.. Jag tror att himmelriket finns någon annan stans, överallt förutom i mig, tror att ett "mirakel" måste ske för att läka den skada jag upplever mig trätt in i sen jag drogades, osv.
Kan jag inte lära känna dig någon gång? Känns humoristiskt att skriva detta, men jag känner mig utnyttjad av gud, som ett vertyg för univerums minne av ofullkomligheten. Ja, jag vet att det är en process, min egen.. att ickeidentiteten är ens frälsning.
Skäms så fruktansvärt för mig själv för andra människor. För min själsstatus, min skada och depressions tafatta rörelsemönster, utan passion eller transcendental inlevelse för stunden.
Can't belive ... att jag hamnat här och sitter och lever igenom detta.
Hur söker man gud - sig själv - dig ..?!
Mmm... visst, dramat. Ödets dolda synkrona önskningar. Att tränga in i syftet.... att därför vilja leva, välja att leva. Det måste varit av något SKÄL himlen uppenbarade sig inom/som mig, när jag var 17 år. Jag måste gett någon signal innifrån min själ.
Själen.... ytterst utmanad av sig själv. Mitt intellekt och min hjärna är ambivalent och rastlöst sökande.
Eller ligger det mer i kristendommen än jag tror?
Nja, både jag och nej. Massans osynliga sanningens historia, en sådan godhet. Samtidigt så är inte universum eller kärleken det där vi fått höra.
De där sakerna jag delvis förstått om Jesus förstår jag inte, vet inte hur jag ska relatera till det.
Orkar inte.. så känner jag.. tycker lidande är oetiskt. Vad är det då som gjort mig till en romantisk slav under dess betydelse - möjligheten till upplysningens specifika starka gränslöshet, i och med reunion med det kreativa hemmet? Kärleken i gruppens överlevande, utvägen på allt? Något annat? Erfarenhetsbaserad transcedental medkänsla?
Så är ju saker mycket större också, en evighet präglat av tidigare liv och massas kollektiva influenser.
Gillar inte att jag "tvingats" till denna fas av kollektivt ofrånkomligt lidande, med tidens absurditeter. Känner ingen inspiration till förbättring till kollektivet. Uppfinningsrik och tjäck var den jag tidigare var i min brådmogna barndom. Vill aldrig mer göra något som inte är knutet till det andliga resultatet, och baserat på de inre realiseringarna.
Att jag verkligen satt mig här. Skulle behöva någon slags sympati från mitt prenatala himmelske jag i all-tid.
Lämnad ensam, av mig själv.
Saturnian mind, stressad över arbetet. Men mänsklighetens arbetare, svältande och förtryckta, slet som fan de också..
Herregud................ <---------
Att fysiskt skriva till dig för att ge dialogen en ritual känns som ett slags kontrakt, så jag hoppas att du ser min handling som ambitiös. Egentligen vill jag bara ..förintas, eftersom det känns som ett missförstånd, föreställningen om dig någon annan stans än inom mig, på mitt letande, oerfarna sätt...
Det har gått långt. Men jag vill heller inte tillbaka den den barndom jag kommer ifrån med sin konventionella disciplin, och problem med -vilket lett mig hit. Även om ett svårt lidande kommit med. Nu lyser allt bara på känslan av den där världen jag anar. Jag vet var jag vill komma, även om jag anar att du inte skulle gilla formuleringen. Eller så vill jag något helt annat, mycket mer personligare och specifikt bundet till ceremonins uppmärksamhetsbetydelse. Karma. Undanträngda rädslor, ogenombearbetade relationer att förnya och uppnå mål med.
Jag skulle nästan kunna påstå att det är synd om mig.
Fuck mysterium; varför älskar jag bakgårdens dunkel?
Får som svar: För att du ska förstå vem du är.....
Tvångssyndrom - självförnekande säkerhetsannordning a la "det sista ordet".
Vad vill jag, vad förväntar jag mig?
Suck -ja, VARFÖR fortsätter jag med svaghetens uthållighet, när jag ändå vet att jag inte kan överleva i brutal avsaknad av mitt hem, vår helade mänsklighet? Dessutom är jag för präglad av den nuvarande krisen för återhämta ickerädslan.
Det är därför jag stänger in mig i leken med minnets kvarstående blinkers av äktheten. Det är även därför jag inte kan hata den påtagliga människans primitivitet, min envishet är lika känslig för berörandet av hennes evighets ägodelar.
Det talar sitt tydliga språk: Förstå vem hon var, släpandes på ritualbetingelsen att inte förstå sin egen förståelse. Fortfarande levande och väntande besitter det begravda jaget tragedins råa samvaro med sanningen i osyniga känslovägar.
Sist i den första och sista dansen kan förlåtandes triumf bryta fram.
"Allt du upplever skapar du". Viss ångest.
Jag söker personlig ärlig kontakt med gud, men jag hör inte, har stängt ner och skäms för samma orsak, jag har tappat bort mitt eget djup, min lojalitetskod.
Att detta ska vara meningsfullt i sammanhang av det syfte jag höjer till skyarna begriper jag inte. Jag känner mig förnedrad, och tvivlar på allting. Finner inte ens koncentration.
Har ofta anat att jag bör börja med aktivt mediterande, men jag står inte ut med misslyckanden, därför är min orkesnivå svag. För att närma mig ..ja, det jag tror jag inte har skönhet att bemästra -mig själv. Rör mig i skuggorna.
Är det för att min uppväxväg är så överdriven i sin jävlighets komplexitet, jag i en framtid ser mig värd spiritual superstar..? För att kunna polarisera förgiftning och helande med vördnad eftersom jag minns min älskling människan. Beskyddandet av det verkliga, som delar ut sin ömma intelligens, när vi kristallierar kaosets delarna efter själsdöden.
Vad är du rädd för? (Det skulle kunna vara gud som skriver det till mig, kamuoflerat i min kreativitetsdepressions neurotiska intellektualiseringsaktivitet -glömskans blaj.)
På tal om temat jag inledde med, upplever jag det nu än mer begravt, det där jag vill känna för att skydda mig i tiden jag landade i.
Det oroar mig konstant hur vi någonsin ska kunna lösa dagens problem, när vår prägling gjort oss till den värsta sortens förnekande. Och framför allt OM. Ibland är jag rädd för att just min vy är för personlig, och inte massans behov, alltså en ouppnåelig framtid. Jag är förvirrad -för det är ju meningen att jag ska söka sanningen.
Gud varför svarar du aldrig? Jag är seriös.
Problemet är att jag endast i enstaka stunder försöker skapa en dialog med dig. Jag har inte "drabbats" av din närvaro på ett sätt som gör en gemenskap varaktigt autentisk. Jo, den gången -men jag slets ner i avgrunden igen, och bedömde mig efter varandets sönderkrossade sexuella natur. Ja, jag förstår vad du försöker säga -att min enorma alienation och inriktning på det avancerade, nyutvecklade, besitter transformeringspotential i de områden som överensstämmer med just de verkligheter min själ reserverar i sin dröm.
Där är problemet att jag känner mig så isolerad i min särprägling, jag vet inte vad jag ska använda mig av för teman i den praktiska svären för att skapa transformation. Det hela känns mest som ett aldelles för excentriskt krav.
Dessutom är jag mindfucked efter fragmentariska och luddiga med bestämda övertygningar inom astrologin, som inte beskriver hela bilden. Varför jag inte har "förmåga" att förstå den helheten vet jag inte. Nej jag förstår inte alls hur allt det här hänger samman, det är därför jag känner mig så passivagressivt uppgiven och mentalt instabil. Jag vill att någon ska komma med svaren på silverfat. Jag vill äga "sanningen"... det där är specifikt och betyder något.
Men varför måste jag LIDA så mycket, i så lång tid...?
Nu är jag där igen.. jag försöker föreställa mig att du just nu lyssnar på mig, gud. Jag är allvarlig och övertygad, och samtidigt gör just det mig än mer förvirrad, drabbas av känslan av pinsamhet, att jag gått så långt att jag leker. I och för sig har allt annat, den materiella dömmande tillvaron, inte varit något annat.
Men jag känner mig liksom ytterst o-mogen, inadekvat, värdelös... Allt är bara gissningar.
Ja, jag längtar efter min själs personlighet. Det jagcentrerade njutningsfulla men ädla. Det som är så nära att det är svårt att identifiera. Måste på något sätt börja en urattack därifrån. Självrelateringens odödliga upphöjda innerlighet, svårt förtryckt i en falsk självbild.
Det ligger ett trauma där, något som jag hela tiden döljer i omedvetande, i fix idéform, stoiskt och stickande.
Har jag glömt något?
(Känner mig varm och kallsvettig/vallande efter Concertan. Hmm.. Eventuellt söndersmular jag tre st imorgon och snortar in. Ser hur den effekten blir, och om det fungerar tar jag kanske två stycken varje morgon, och berättar om mina erfarenheter om medicinen för öppenvården.)
Min kärnnatur ÄR i sin rörelse egentligen i kärnan dess husplacering, dvs. rörelsen av en Våg-personlighet, och en Kräft-centralisering/kreativitet; uttryckt i teckenarketypernas substans och mening. Känslor.
Ja.... påtagligt längtar jag efter den jag vision jag pratar om.
Vad är det annars jag känner ..varför söker jag bilderna?
Fast jag leker mycket också, försöker desperat försäkra mig om saker pga problem med att hitta personlig identitet. Använder mig utav existensiella formuleringar jag kastat mig under, för att lägg till effektiv personligt förankrad erfarenhetsresurs till min avanceringsambition.
-
Allt har blivit utnött, urvattnad, svagbetydande. Känner mig mycket luttrad.
Varför har jag så svårt att verkligen se människan? Jag reflekterar svagheten jag ser i mig själv, oförmågan att veta att man är en bra människa, överskridande avsaknad och fulhet.
Relationen innebär alltid en dysfunktion, eftersom värderandet bygger på uteslutandet av mänsklighetens sanna frihetsbehov, bekräftandet av det unika.
Allt är förmodligen så gravt excentriskt i sin alienation att gemene man tar det för något mycket mer praktiskt. Det är inte praktiskt överhuvudtaget, det är bara föreställningsverklighetens relationsinformation hämtat från reflektionsinåtvändhetens experimentiella natur.
Ja, jag är även betydligt mer VILD än jag upptäckt och tagit hänsyn till.
Det är väl så att jag hela tiden upprepar ett "fel".. varför någon framgång aldrig sker. Jag vet inte vad det är jag gör som hindrar genombrott.. Känner mig s a s "påkommen" eftersom jag vet att jag döljer något, att jag är undvikande, slapp eller liknande, och upplever pga det därför ingen riktig nyfikenhet i processen..
Även en sådan slags omedvetenhet är ju en del i den lögn jag blivit präglad av genom tiden och utvecklingen.
Borde prova regressionsterapi.
Just precis - jag känner (dvs. tror) att "ingenting finns där" att nå, släppa fram, realisera.. Jag tror att himmelriket finns någon annan stans, överallt förutom i mig, tror att ett "mirakel" måste ske för att läka den skada jag upplever mig trätt in i sen jag drogades, osv.
Kan jag inte lära känna dig någon gång? Känns humoristiskt att skriva detta, men jag känner mig utnyttjad av gud, som ett vertyg för univerums minne av ofullkomligheten. Ja, jag vet att det är en process, min egen.. att ickeidentiteten är ens frälsning.
Skäms så fruktansvärt för mig själv för andra människor. För min själsstatus, min skada och depressions tafatta rörelsemönster, utan passion eller transcendental inlevelse för stunden.
Can't belive ... att jag hamnat här och sitter och lever igenom detta.
Hur söker man gud - sig själv - dig ..?!
Mmm... visst, dramat. Ödets dolda synkrona önskningar. Att tränga in i syftet.... att därför vilja leva, välja att leva. Det måste varit av något SKÄL himlen uppenbarade sig inom/som mig, när jag var 17 år. Jag måste gett någon signal innifrån min själ.
Själen.... ytterst utmanad av sig själv. Mitt intellekt och min hjärna är ambivalent och rastlöst sökande.
Eller ligger det mer i kristendommen än jag tror?
Nja, både jag och nej. Massans osynliga sanningens historia, en sådan godhet. Samtidigt så är inte universum eller kärleken det där vi fått höra.
De där sakerna jag delvis förstått om Jesus förstår jag inte, vet inte hur jag ska relatera till det.
Orkar inte.. så känner jag.. tycker lidande är oetiskt. Vad är det då som gjort mig till en romantisk slav under dess betydelse - möjligheten till upplysningens specifika starka gränslöshet, i och med reunion med det kreativa hemmet? Kärleken i gruppens överlevande, utvägen på allt? Något annat? Erfarenhetsbaserad transcedental medkänsla?
Så är ju saker mycket större också, en evighet präglat av tidigare liv och massas kollektiva influenser.
Gillar inte att jag "tvingats" till denna fas av kollektivt ofrånkomligt lidande, med tidens absurditeter. Känner ingen inspiration till förbättring till kollektivet. Uppfinningsrik och tjäck var den jag tidigare var i min brådmogna barndom. Vill aldrig mer göra något som inte är knutet till det andliga resultatet, och baserat på de inre realiseringarna.
Att jag verkligen satt mig här. Skulle behöva någon slags sympati från mitt prenatala himmelske jag i all-tid.
Lämnad ensam, av mig själv.
Saturnian mind, stressad över arbetet. Men mänsklighetens arbetare, svältande och förtryckta, slet som fan de också..
Herregud................ <---------
Att fysiskt skriva till dig för att ge dialogen en ritual känns som ett slags kontrakt, så jag hoppas att du ser min handling som ambitiös. Egentligen vill jag bara ..förintas, eftersom det känns som ett missförstånd, föreställningen om dig någon annan stans än inom mig, på mitt letande, oerfarna sätt...
Det har gått långt. Men jag vill heller inte tillbaka den den barndom jag kommer ifrån med sin konventionella disciplin, och problem med -vilket lett mig hit. Även om ett svårt lidande kommit med. Nu lyser allt bara på känslan av den där världen jag anar. Jag vet var jag vill komma, även om jag anar att du inte skulle gilla formuleringen. Eller så vill jag något helt annat, mycket mer personligare och specifikt bundet till ceremonins uppmärksamhetsbetydelse. Karma. Undanträngda rädslor, ogenombearbetade relationer att förnya och uppnå mål med.
Jag skulle nästan kunna påstå att det är synd om mig.
Fuck mysterium; varför älskar jag bakgårdens dunkel?
Får som svar: För att du ska förstå vem du är.....
Kommentarer
Trackback
