22:38
Medicinen börjar gå ur kroppen, känner mig typ lätt snetänd.
Känner mig mentalt som vanligt annars, nästan. Intellektuellt aggressiv, flyktig men koncentrerad. Är mest koncentrerad när jag gör flera saker samtidigt och låter plockandet av information utgöra reflektionens vidrörande av flödet.
Mår skitdåligt, ja sen alltid.
(Slutkommentar: eftersom jag är prinsessan på ärten när de gäller kemiska effekter, innebär nog allt i den vägen att min själ skadas.)
Får fan inte vara så lösaktig när det gäller mina ursprungliga prioriteringar. Ska inte röra droger av något slag. Man måste ha någon sorts riktning. Kanske erfarenheterna av övergreppet skapar en destruktiv perversion för att försvara identiteten.
Jag vet inte om jag orkar det här. Fan -allt känns onåbart nu; förmågan att sätta sig in i begrepp och samtidigt vara helt äkta.
Jag hoppas jag fattar det här; att denna och alla andra kemiska preparat varit KLART NEGATIVT för mig.
Gammalt tema, sjukligheten i rädslan för att inte lyckas gör misslyckandet till målet i sig för att skydda sig.
Vad fan är meningen med detta?
Varför står jag inte mer nära mig själv än såhär... Har alltid hatat min ambivalents roll i min ursprungliga orobbliga fasthet; jag håller mig aldrig till vägen och gör det som är dåligt för mig. Där avslöjade vi det också; jag är en Borderliner-tjej också, även om jag är rationell, traumat centreras i objektivitens emotionella natur.
Ja.. om jag inte hade varit mentalt alienerad och världen-kollektivet-sexuell hade jag heller inte haft en distanserad kärleksrelation till det i våra krisers råa personliga. Men jag är mycket litet naiv nuförtiden, det kan bara se ut så eftersom jag överdriver min filosofiska entusiasm för att provocera när miljön följer konventionella meningslösheter.
Jag vill liksom göra det själv - uppvaknandet är tidlöst transcendens-familjärt.
Jag vet inte vad "massan" eftersträvar "egentligen", därför är allt uppdelat. Alla gör sin grej; det bästa av helvetets njutningar. Få eller inga verkar uppskatta eller förstå estetiken med en kreativ mänsklighet. Vad fan VILL alla? Kollektiva ljugerier; varför ska jag ens föreställa mig att jag kan trivas här.. få "ett liv".
Jag är så jävla frustrerad över att jag inte får substans på min dilog med gud.
Fult.
Känner mig mentalt som vanligt annars, nästan. Intellektuellt aggressiv, flyktig men koncentrerad. Är mest koncentrerad när jag gör flera saker samtidigt och låter plockandet av information utgöra reflektionens vidrörande av flödet.
Mår skitdåligt, ja sen alltid.
(Slutkommentar: eftersom jag är prinsessan på ärten när de gäller kemiska effekter, innebär nog allt i den vägen att min själ skadas.)
Får fan inte vara så lösaktig när det gäller mina ursprungliga prioriteringar. Ska inte röra droger av något slag. Man måste ha någon sorts riktning. Kanske erfarenheterna av övergreppet skapar en destruktiv perversion för att försvara identiteten.
Jag vet inte om jag orkar det här. Fan -allt känns onåbart nu; förmågan att sätta sig in i begrepp och samtidigt vara helt äkta.
Jag hoppas jag fattar det här; att denna och alla andra kemiska preparat varit KLART NEGATIVT för mig.
Gammalt tema, sjukligheten i rädslan för att inte lyckas gör misslyckandet till målet i sig för att skydda sig.
Vad fan är meningen med detta?
Varför står jag inte mer nära mig själv än såhär... Har alltid hatat min ambivalents roll i min ursprungliga orobbliga fasthet; jag håller mig aldrig till vägen och gör det som är dåligt för mig. Där avslöjade vi det också; jag är en Borderliner-tjej också, även om jag är rationell, traumat centreras i objektivitens emotionella natur.
Ja.. om jag inte hade varit mentalt alienerad och världen-kollektivet-sexuell hade jag heller inte haft en distanserad kärleksrelation till det i våra krisers råa personliga. Men jag är mycket litet naiv nuförtiden, det kan bara se ut så eftersom jag överdriver min filosofiska entusiasm för att provocera när miljön följer konventionella meningslösheter.
Jag vill liksom göra det själv - uppvaknandet är tidlöst transcendens-familjärt.
Jag vet inte vad "massan" eftersträvar "egentligen", därför är allt uppdelat. Alla gör sin grej; det bästa av helvetets njutningar. Få eller inga verkar uppskatta eller förstå estetiken med en kreativ mänsklighet. Vad fan VILL alla? Kollektiva ljugerier; varför ska jag ens föreställa mig att jag kan trivas här.. få "ett liv".
Jag är så jävla frustrerad över att jag inte får substans på min dilog med gud.
Fult.
Kommentarer
Trackback
