feelingfithteen

Jag borde bli mer OBUNDEN; jag känner mig inlåst i relationeras krav och grava dysfunktions ritualer.


Hela min själ vill bli av med den falska relateringspresentationen, förvirringen tynger mig.


Sluta offra mig själv, som min far. Det är fruktansvärt. Borde avsluta kontakten med David, jag har hängt kvar bara för att han varit så totalt opålitlig och hotfull, överdrivet klängande. Vem är jag som gör detta? Fattar inte.

Antaligen nedärvt beteende från barndommen; föräldrarelationerna -hotfullheten och aggressiviteten; våldtaget privatliv. Jag var tvungen att stå ut och gå upp i det konkreta tänkandet.


Allt jag är här. Vad är det bästa att göra av situationen.........? För mycket oförståelse och hot har gjort dimmigheten fängelselik. Automatiskt vårdslös och fastklamrande.

Det kommer innifrån antar jag.

Förstår jag egentligen varför jag till varje pris vill överleva trots min övergripande men förnekade dödslängtan? Då går det ju inte att ta något på allvar. Jag litar inte på mig själv i full pålitlighet; jag förändras inte.

<Jag borde ha mer sympati för mig själv.>