Kommentarer
Människan är ytterst barnslig i den tidigare bearbetningen av glömskan. Det är det jag ser; projicerar. Håller hårt på mina mentala mönster, eftersom jag är rädd för den medelmåttiga glädjen, även om jag erkänner att det finns saker att hämta där, trygghet, den privata isoleringens kreativa romantiska inre. Godheten är så charmig och intensivt ägd i gränslandet, med trons hanikapp, ramarna för den intima skådespelets värme.
Men det är inte hela sanningen. Detta jag känner till är minst lika svårt att nå, jag känner en viss stress, jag vill inte slösa tid och sammanhang på en personlig tillfredställelse som alltid svider med lögnens mysterium, ett personligt svek, om den inte helt tar över och ändrar världsbilden och framkallar idealistisk glaumor.
Om det skulle vara en transportsträcka, ett helande i processens personliga mognad.
Men jag är en outsider, bärare av den andra kärleken. Beskrev tidigare hur jag sett glimtarna av det helade jaget omfamnat av den transformerade mänskligheten. Bekräftelsesjukan är enorm. Mitt filantropiska patos är djuprotat sentimentalt, och egentligen sensuellt. Just kombinationens underbara personlighet i sidorna jag har svårt att förena i en ny identitet sårar mig mest. Resultatet är något helt unikt, något annat, likt katters och hundvalpars mjukhet och varma ögonljus. Detta är den personliga relationen, den jordnära transcendentala mänsklighetsestitiken, den sinnliga mogenheten och privata lojalitetskod till existensen, de unika erfarenheternas varmblodade styrka. Själens sol när den delar stormen med den andra, lika stor som kärleken till mänskligheten, är ickeillusioneras bevarade personliga natur, när den avslöjar vem som är människan och vem som är myten -där den fulla konsten tar vid. När detta sedan delas med den självcentrerade passionen för det stora syftet, alla mysterier som vidrörts, förflutna älskares klubb, kan vi göra vad som helst. Den sk. galenskapen kan uttryckas fritt och kreativiteten är öppen.
Miles away... vag oro om möjlig skuld; varför innebär min tillvaro detta?
Tappade inlevelsekänslan helt, och det blev perverst, minnen från min omogenhets fåfänga påminde mig. Det känns mest som då.
Vet inte vad jag vill få ut av detta. Jag är girig -det är lite äckligt. Övertygar ju ändå mig själv om att jag aldrig kan uppnå det jag vill känna från denna präglings destruktivitet. Men endå är viljan suddig som den alltid varit, väntar på något.. att lidandet ska tagit in på bara skinnet, och därför förbrukat.
Allt känns känslotomt och värdelöst igen. Når inte långt, bara med minnena av mina barnsliga utforskningar och misshantering av synkroniciteten.
Trösta mig; ge mig en visionskänsla av den vuxenhet jag förtjänar. Undra hur dessa människor ser på mig i mitt konkreta tänkandes shower. Vilsen, envis, sökande.. som jag är.
Detta gör mig förtvivlad. Ju mer jag vill något, desto längre bort från mig befinner det sig. Just det, kineosologen sa det, att mina perfektionskrav (ambitionsstress) hade skapat en blockering.
Erkänner mig som en trasig människa även på andra nivåer, eftersom jag vet att människan bara låtsas för sig själv när det stämmer. Ang. empati, etc.
Jag kanske har valt mitt ständiga problem; att vilja vara en BRA MÄNNISKA, just för att erkänna detta och konkretisera faktumet tills det blir religöst och genombrottsbart.
Det här malandet närmar mig inte dig. Ja, precis, jag vill verkligen vara ärlig. För då kommer sanningen. Det som är; svaren.
The message does'nt getting trough...? Ja, du vet ju hur jag känsligt och oroat lekte lite då och nu. Jag vet faktiskt inte.
När kommer dagen då jag pratar med gud, då vi gör något kul ihop? Fan, vad jag är Nadir-influerad. Men alltså.. när jag äntligen förstår vem du är.. Så vad vill du med min Pluto-Asc? Det är knepigt. Känner bara prestationskris när jag vet vad det handlar om. Söker något mer..
Är alla mina känslouttrycks dramer bara medvetet uppdiktade, för att ge behovet en mening och tillfredställelse?
Jag vet inte om jag undantryckt och förstört min upplösningsambition och för mig personligen unika filantropiska symbol, sen jag började tänka på Jesus. Återigen återkommer jag till detta ändå.
Jag känner mig mindervärdig. Oroar mig för att omedvetet "imitera". Min kreativitet känns attackerad. Dessutom vill jag nå den riktiga, verkliga sanningen. Jag vill ha bakrundsfakta, existensiell jaghistorik. De övergångar som skett.
-
Musiken får mig inte att leva mig in saker längre, nu ikväll. Känner den där identitetens jävlighet, larvet, självföraktet.
03.13: Mamma går in i köket, kommenterar concertan.
Vad har hon gjort mig -sånt behövs också REDAS UT?
Ett ord: fulhet; födelsens blottade mysterium, det perversa arvet.
Ja, vad var det egentligen som hände? Ok, jag inser.. bara för att jag ska kunna födas på nytt in i mänsklighetens uppmärksamhet, dela sanningen om vår verkliga tillhörighet.
Det är det här universiella behovet jag känt mig förnekad i hela mitt liv? Som ett objekt någon annan valt mening för.
Som sagt. Jag ser ingen utväg. Väck mig om jag har fel. Vad ville du med en sådan speciell konstellation?
Förnekar mig själv. Som om jag ser sanningen?
Vad fan är det tänkt?
Min far t.ex. -han sitter kvar i samma jävlighet och dåliga relation till sig själv.
Så jag ska realisera betingelsens frälsning, eftersom jag ser att läget är akut?
Rättvisan är inget speciellt vackert.
Allt är sinnessjukt, vi gör de inte vill göra. Vi har inget annat val.
Men det är inte hela sanningen. Detta jag känner till är minst lika svårt att nå, jag känner en viss stress, jag vill inte slösa tid och sammanhang på en personlig tillfredställelse som alltid svider med lögnens mysterium, ett personligt svek, om den inte helt tar över och ändrar världsbilden och framkallar idealistisk glaumor.
Om det skulle vara en transportsträcka, ett helande i processens personliga mognad.
Men jag är en outsider, bärare av den andra kärleken. Beskrev tidigare hur jag sett glimtarna av det helade jaget omfamnat av den transformerade mänskligheten. Bekräftelsesjukan är enorm. Mitt filantropiska patos är djuprotat sentimentalt, och egentligen sensuellt. Just kombinationens underbara personlighet i sidorna jag har svårt att förena i en ny identitet sårar mig mest. Resultatet är något helt unikt, något annat, likt katters och hundvalpars mjukhet och varma ögonljus. Detta är den personliga relationen, den jordnära transcendentala mänsklighetsestitiken, den sinnliga mogenheten och privata lojalitetskod till existensen, de unika erfarenheternas varmblodade styrka. Själens sol när den delar stormen med den andra, lika stor som kärleken till mänskligheten, är ickeillusioneras bevarade personliga natur, när den avslöjar vem som är människan och vem som är myten -där den fulla konsten tar vid. När detta sedan delas med den självcentrerade passionen för det stora syftet, alla mysterier som vidrörts, förflutna älskares klubb, kan vi göra vad som helst. Den sk. galenskapen kan uttryckas fritt och kreativiteten är öppen.
Miles away... vag oro om möjlig skuld; varför innebär min tillvaro detta?
Tappade inlevelsekänslan helt, och det blev perverst, minnen från min omogenhets fåfänga påminde mig. Det känns mest som då.
Vet inte vad jag vill få ut av detta. Jag är girig -det är lite äckligt. Övertygar ju ändå mig själv om att jag aldrig kan uppnå det jag vill känna från denna präglings destruktivitet. Men endå är viljan suddig som den alltid varit, väntar på något.. att lidandet ska tagit in på bara skinnet, och därför förbrukat.
Allt känns känslotomt och värdelöst igen. Når inte långt, bara med minnena av mina barnsliga utforskningar och misshantering av synkroniciteten.
Trösta mig; ge mig en visionskänsla av den vuxenhet jag förtjänar. Undra hur dessa människor ser på mig i mitt konkreta tänkandes shower. Vilsen, envis, sökande.. som jag är.
Detta gör mig förtvivlad. Ju mer jag vill något, desto längre bort från mig befinner det sig. Just det, kineosologen sa det, att mina perfektionskrav (ambitionsstress) hade skapat en blockering.
Erkänner mig som en trasig människa även på andra nivåer, eftersom jag vet att människan bara låtsas för sig själv när det stämmer. Ang. empati, etc.
Jag kanske har valt mitt ständiga problem; att vilja vara en BRA MÄNNISKA, just för att erkänna detta och konkretisera faktumet tills det blir religöst och genombrottsbart.
Det här malandet närmar mig inte dig. Ja, precis, jag vill verkligen vara ärlig. För då kommer sanningen. Det som är; svaren.
The message does'nt getting trough...? Ja, du vet ju hur jag känsligt och oroat lekte lite då och nu. Jag vet faktiskt inte.
När kommer dagen då jag pratar med gud, då vi gör något kul ihop? Fan, vad jag är Nadir-influerad. Men alltså.. när jag äntligen förstår vem du är.. Så vad vill du med min Pluto-Asc? Det är knepigt. Känner bara prestationskris när jag vet vad det handlar om. Söker något mer..
Är alla mina känslouttrycks dramer bara medvetet uppdiktade, för att ge behovet en mening och tillfredställelse?
Jag vet inte om jag undantryckt och förstört min upplösningsambition och för mig personligen unika filantropiska symbol, sen jag började tänka på Jesus. Återigen återkommer jag till detta ändå.
Jag känner mig mindervärdig. Oroar mig för att omedvetet "imitera". Min kreativitet känns attackerad. Dessutom vill jag nå den riktiga, verkliga sanningen. Jag vill ha bakrundsfakta, existensiell jaghistorik. De övergångar som skett.
-
Musiken får mig inte att leva mig in saker längre, nu ikväll. Känner den där identitetens jävlighet, larvet, självföraktet.
03.13: Mamma går in i köket, kommenterar concertan.
Vad har hon gjort mig -sånt behövs också REDAS UT?
Ett ord: fulhet; födelsens blottade mysterium, det perversa arvet.
Ja, vad var det egentligen som hände? Ok, jag inser.. bara för att jag ska kunna födas på nytt in i mänsklighetens uppmärksamhet, dela sanningen om vår verkliga tillhörighet.
Det är det här universiella behovet jag känt mig förnekad i hela mitt liv? Som ett objekt någon annan valt mening för.
Som sagt. Jag ser ingen utväg. Väck mig om jag har fel. Vad ville du med en sådan speciell konstellation?
Förnekar mig själv. Som om jag ser sanningen?
Vad fan är det tänkt?
Min far t.ex. -han sitter kvar i samma jävlighet och dåliga relation till sig själv.
Så jag ska realisera betingelsens frälsning, eftersom jag ser att läget är akut?
Rättvisan är inget speciellt vackert.
Allt är sinnessjukt, vi gör de inte vill göra. Vi har inget annat val.
Kommentarer
Trackback
