Jag också
Just i studen upplever jag mammas påträngande äckliga vulgärt pryda närvaro, hon fortsätter att "prata" med mig, fortsätta komma med barnsliga osäkra påhopp över andra människor, för att ständigt göra hennes kulturella roll som förälder extravagant.
Var kan jag ta vägen?
Har suttit här i Uppsala i en månad nu ungefär. Tänkte att jag skulle komma bort. Jag gör det bara ännu värre för mig; klistrar mig fast än längre in i familjebilden. Alla tankar jag tänkt, otvivelaktiga existensvillkor och faktum jag räknat ut..
Jag är självdestruktiv på ett vulgärt och abnormalt trygghetssökande sätt.
Fick Concertapillren från honom idag. 18 mg. Lägsta dos. Tog en i morse, kände inget märkvärdigt. En lättare kyla i händerna, viss ökning av den vanliga vardagliga "otåligheten", ingen mental "luft" eller harmonisk energi. Läste lite på flashback, uppmandes att ta tugga sönder tre stycken. Dosen är långtidsutsöndrande och blir intensifierad vid sönderdelning. Provade att tugga ytterligare EN, och känner nu ca 40 minuter senare samma lätta verkan. Ska prova tre imorgon. Lite förbättran gör de hur som helst, vill öka frisättningen av dopamin, för att balansera mina neurokemiska balanser, efter all skit jag fått i mig.
Ska jag kontakta öppenvården (och allt annat; dvs. skriva över mig HÄR?) Jag vet inte.. Jag kommer ändå inte hitta en lägenhet... få en av soc, någon annan stans än i roslagen.
Påminner ..visar inte gud sitt sunda förnuft när jag hör mamma här i bakrunden; slaget som säger att allt alltid kommer vara som det alltid varit, och att flykten är en psykisk sjukdom... ?
Jag har fått men, tillfälliga i alla fall, efter antipsykosen. Tar flera år att återfå samma villkor..
Visserligen handlar allt om TRO, men vad har jag för möjligheter i denna bilden?
A l l t ..eller.. i n g e n t i n g
Jag skulle vilja trycka mig nära henne, mitt bångstyriga mig själv. Säga till henne att;
byta namn.. (har redan kommit på ett)
fly till annan ort
säga hur det är....................
Is it endning?
Jag funderar på allvar över att ta livet av mig. Jag är inte naiv.
Kan jag befinna mig i "another state" ett tag och sen inkarnera i min gamla kropp? Jag är en sådan person som gör sådant. Uranuslove. Burning blue. Ingen som riktigt förstår.
Finns inget mer att egentligen dokumentera.
Jag har sett människoalltets levande möjligheter nu. Versionerna. Känner fint utmejslade bildförklaringar, kort insuper jag miljön trots frånvaro, känner själens klarvakna hemmaplan och förlorar sedan ögonblickets sökande meddalande likt avbrottet av en bortglömd favoritlåt. Jag försöker uppnå inblicken igen och igen, det stimulerar mig, kanske främst min fanatiska informationssökande taskighet, men i alla fall. Jag ser djupare in i själens fyllighet än jag gjorde för ett år sen.
Fulländningen i transcendensens förening mellan det urrotade personliga och filantropiska med sin jordiska moralsamvaro. Sensuellt ohämmad vänlighet bortanför konventioner och inpassningsprogrammeringar. Den rena relationen. Lösningen på prioriteringarna om sanningsromantisk tvåsamhet och egoitisk blödande människokärlek, med förfinat lidandepatos. Innerligheten på en tågvagn. Nyhetens händelseflow i spontaniteten, spänt över alla tider och passionerat upprörande och närmande. Återföreningen, med informationsrikets perfektion. Soliditet. Den nakna mänskligheten jag en gång kände. Den kreativa visionen, dess klumpiga djuppersonliga överlevnadskunskap -när grupperingarna och seperationerna upplöses, när barnet sammansmälts i den bortglömda "framtidens förståelse" med den osentimentala moderskärleken. Obunden tillhörighet. Brinnande iskyla. Tiden finns inte. Dialogens utrymme för fredlig själsvetskap om människojaget
SANNINGEN. Vad hände på vägen med min ambition?
(Jag kan inte formulera mig som förut, inte normalt, men jag nyttjar samma alienerade närhet med den cyniska första kärleken av konkretiserat kaos. VI LED.)
Hjärtat. Den gemensamma elden. Fallande löv över lögnen om galenskap. Effekt. Njutningsfull uppror. Ackulumerad klokhet i det andra språket, det tredje könet. Den vackraste intimiteten - TOTAL frihet finns.
Så länge jag är fungerande nog att kunna gråta min personlighets tårar flammar meningen. Jag glömmer inte att jag den där dagen jag pratade med den spänsliga sjuksköterskan om Jesusjaget, insjunken i Neptuniansk tidsmiljö jag kände igen från tidigare år när jag lyssande på henne och viktiga berättelser om hennes hemliga kloket, längan efter gudomlig bekräftelse för hennes mystiska kreativa självgivande, tittade ut genom fönstret och såg att jag i min livsväg levt som Fisk i hela mitt liv, min långvarande offerprocess, med gångna attribut som kamouflerad genomskinlighet invävt i intellektets skuldbetingelse och dess följeslagna oförklarliga isoleringsbehov, allting innifrån en retning av uppmärksamheten i en transpersonell familjekonstruktion.
