Tisdag
Tog tre halvt krossade Concerta. Känner igenting, trots..
Lyssnar på Cry me a river. Mamma har åkt till stan.
-
Egentligen är jag allt det jag någonsin velat vara, på ett sätt. Återigen regerar den själsstolthet jag inte förstår. Min ursprungliga kärlek till estetiken i det självständiga-naturliga i krisen, vulgariteten, äktheten hos "dem", primärt kvinnligt, upplever jag henne utanför mig själv. Alienationsfetischismen upphör inte, endast för att jag inte avslöjer hennes totalitära maskulinitet. Fortfarande har jag inte gjort upp med mina dualism. Kvarglömd romantisk fantasi om begreppsförståelsens tragedi, med djupare betydelse än jag förstår att detta handlar om.
För att denna depravering ska symbolisera en humanitet, krävs ett bemästrande av självföraktet, eller en naturlig förklaring, helst en naken kombination.
Detta är också kärleken. Endast få vet om det. Villkorslös intimitet.
Skulle kan kunna skriva stor grotesk älsklig poesi skulle jag göra det. Jag har alltid vetat att alla egentligen förstår, bara att vi har problem med vår auktoritet.
Så hur långt ska jag behöva gå? Vad har jag för problem med att ge mig?
Allt är så jävla vagt, betydelsedramer kan fintas bort, i brist på personlig gemenskap med gud.
Borde jag inte uppleva en lättnad när jag inser vad det egentligen handlar om? (Om jag kunde sluta driva med mig själv.)
Neurosen består av att jag inte förstår syntesen av min feminitet och maskuliniet, den excentriska kärnans könlösa dominans och intutiva fredsförklaring, autistisk närkontakt med mänskligheten.. med den uppriktiga sensualismen hos jagets ursprungliga privatliv. Fylligheten ger den latenta intelligensen en krävande men generös prägling. Skönheten är av den solida sorten eftersom det genuina arbetet aldrig är snobbigt.
Den praktiska och rejäla medvetenheten är känslig, skapar tysthet med sin paradoxala självkänsla. Bristsymptom på sin ofullfärdighet i att uppleva tillhörighet fullt ut. Grava klyvningar, motsättningens försvagande gör förnuftet primitivt när själen visar sitt medförtroende för vanligheten. Ultimat hårdhudat sinnelag förmedlar personliga värderingars helhjärtade romantik, vilket visar betydelsen av den humanitära känslan -missförstådd och otämjd. Det tredje könets sexighet finner inte den objektiva organiseringsfunktion den förtjänar.
Jag förstod en gång vad sammanhangets mångfacetterade förening innebär, den potentiella transmutationen genom den komplexa inutitionens omedelbara uppror. Frälsningen verkar vara den enda rimliga symboliken av längtans specifika splittring och sökande efter moraliska balans. Alienationens särprägling kräver unik meningsbekräftelse och meddelar i alla andra fallen sin akut lagda känslighet genom smärtsam isolering i sin avvikelse från konventionens förnöjsamhet.
I min självständighet smickrad av transsexualitet såg jag i vansinnet filantropin i hans själ trots förflutet betingad sadistisk kärnpersonlighet.
Den välbekanta kombinationen av sexualitet, känslosamhet och rebellisk kompromisslöshet.
Min dyrkan av galenskapens praktexemplar rörde på ett osentimentalt sätt mitt hjärtas värme och avbildade en vision av själens mening med relationskrisen. Jag har aldrig känt mig tillåten att älska människorna. Min dualism och ständiga kärlek till alla andra i närvaro av den andra och vice versa gör min onåbarhets intensitet till personlighetsstörd svekfullhet, trots idealistism och flexibilitet. Det krävs en helt annan nivå av kreativitet för att förmedla budskapets särskilda manifestation. Känslolivets ansvarstagande aktualiserar ödet med sitt överskott av kaosets kreativa information i förtid av upplösningens extas.
Bilden exempelfierade ett resultat av min rotade integrering i gruppkärlekens uppmärksamhet av individens desperata kärleksbehov. Det ofrånkomliga med källans enkelhet i gud genom människorna, självcentreringens relation.
Allt speglar alltså ett första basalt behov, återfödelsens dedikation av passionen. För att den nya världen ska minnas svaret på sin historia.
(Känner mig snarare koncentrerad av concertan jag tog för två timmar sen. Tom i huvudet, plötslig disharmonisk kognition, hittar inte orden.)
