Mitt JAG
= en ANALYS.
Vad den "är" behöver jag penetrera. Allting ligger i dess RÖRELSE; som bygger på den gamla döden...
Den fysiska balansen och relationsbilden, är inbegripet.. det är samma analys.
Antar att det är KONKRET bundet till livsreligionen; jag måste INTELLEKTUELLT begripa det naturliga.
Skulle vilja be någon om HJÄLP nu.... jag behöver liksom RÄKNA UT den stora betydelsen, och börja TA ANSVAR för mina rekationsuttryck. Jag VILL verkligen det.
GUD hjälp mig -i alla fall att hitta VÄGEN (ut).. Okej, vad innebär det att jag skriver/säger så/detta?
Min tro är aggressiv och förnekande. Mitt jag -igen.
Nej, jag vet inte vad detta handlar om..... Jag VILL få ett ljus om vägen tillbaka til den sanna relationen.. Begriper precis existensiellt egentligen.. men inte hur JAG kan "släppa kontrollen" på något som verkar ligga utanför mig..
...försökte igår göra något med kunskapen om att strukturen, dvs. "hindret" (som i barnstadiet var den närvarande föräldern eller samhället -det jag intutivt visste att jag måste frigöra mig ifrån för att känna kärleken..).. ÄR JAG SJÄLV... och att "fantasin om" är Neptunusrollen i dramat.. illusionen (!) om avsaknaden..
Gud... ja jag ANTAR väl att du hör, ser mig.. (även fast mitt sökande känns mer och mer perverterat personligen)... Hur ska jag TÄNKA MIG IN I mitt intellekt igen? Jag ÄR helt uppgiven (nep)... Men SAMTIDIGT "är" uppgivandet ett FASTKLAMRANDE vid strukturernas formuleringar...
Jag förstår inte varför jag valt detta, för det verkar inte vara någon väg härifrån i detta skede. Men jag vet inte om döden är en verklig vilja/avsikt nu.. men det är väl den vägen.. mot den skräcken jag måste vandra.. Men hur lång tid ska det ta? JAG HAR INGEN ANING om vad jag ska "göra"... Vet t.ex. att min matneuros är ett slags existensiellt tvång, och att relationerna till föräldrarna är det stora problemet.. Men eftersom jag tagit så stor kontroll över de potentiella "svaren" så känns autentiska handlingar i sökandet fejkat.... Sen det att jag blivit medicinerad.. känns som mitt sinne allvarligt hindrats från att transcendendera och NÅ dit jag vill...
..det verkar vara det som är UTVECKLINGEN; att inse mig själv omringad av mig själv.. att förstå att jag inte kommer nägonstans eftersom flykten/upplösningen.. och strukturen/villkoret/hindret... ligger hand i hand, och är beroende av varandra...
Gud.. jag upplever ALDRIG att du finns här... det är blaj... vill desprat få kontakt.. men.. fan vad barnslig jag känner mig nu... jag vet inte ens om det är sant, eller en lek jag infantilt fallit offer för, i min utråkning..
Vad den "är" behöver jag penetrera. Allting ligger i dess RÖRELSE; som bygger på den gamla döden...
Den fysiska balansen och relationsbilden, är inbegripet.. det är samma analys.
Antar att det är KONKRET bundet till livsreligionen; jag måste INTELLEKTUELLT begripa det naturliga.
Skulle vilja be någon om HJÄLP nu.... jag behöver liksom RÄKNA UT den stora betydelsen, och börja TA ANSVAR för mina rekationsuttryck. Jag VILL verkligen det.
GUD hjälp mig -i alla fall att hitta VÄGEN (ut).. Okej, vad innebär det att jag skriver/säger så/detta?
Min tro är aggressiv och förnekande. Mitt jag -igen.
Nej, jag vet inte vad detta handlar om..... Jag VILL få ett ljus om vägen tillbaka til den sanna relationen.. Begriper precis existensiellt egentligen.. men inte hur JAG kan "släppa kontrollen" på något som verkar ligga utanför mig..
...försökte igår göra något med kunskapen om att strukturen, dvs. "hindret" (som i barnstadiet var den närvarande föräldern eller samhället -det jag intutivt visste att jag måste frigöra mig ifrån för att känna kärleken..).. ÄR JAG SJÄLV... och att "fantasin om" är Neptunusrollen i dramat.. illusionen (!) om avsaknaden..
Gud... ja jag ANTAR väl att du hör, ser mig.. (även fast mitt sökande känns mer och mer perverterat personligen)... Hur ska jag TÄNKA MIG IN I mitt intellekt igen? Jag ÄR helt uppgiven (nep)... Men SAMTIDIGT "är" uppgivandet ett FASTKLAMRANDE vid strukturernas formuleringar...
Jag förstår inte varför jag valt detta, för det verkar inte vara någon väg härifrån i detta skede. Men jag vet inte om döden är en verklig vilja/avsikt nu.. men det är väl den vägen.. mot den skräcken jag måste vandra.. Men hur lång tid ska det ta? JAG HAR INGEN ANING om vad jag ska "göra"... Vet t.ex. att min matneuros är ett slags existensiellt tvång, och att relationerna till föräldrarna är det stora problemet.. Men eftersom jag tagit så stor kontroll över de potentiella "svaren" så känns autentiska handlingar i sökandet fejkat.... Sen det att jag blivit medicinerad.. känns som mitt sinne allvarligt hindrats från att transcendendera och NÅ dit jag vill...
..det verkar vara det som är UTVECKLINGEN; att inse mig själv omringad av mig själv.. att förstå att jag inte kommer nägonstans eftersom flykten/upplösningen.. och strukturen/villkoret/hindret... ligger hand i hand, och är beroende av varandra...
Gud.. jag upplever ALDRIG att du finns här... det är blaj... vill desprat få kontakt.. men.. fan vad barnslig jag känner mig nu... jag vet inte ens om det är sant, eller en lek jag infantilt fallit offer för, i min utråkning..
Kommentarer
Trackback
