Bantingsprojektet
DET GÅR INTE ATT LEVA HÄR "HEMMA". Varför upprepar jag dramat till trots. För att inse att jag känner mig helt dum i huvudet och känslomässigt irrelevant och utan stil tillslut?
Bävar för att inte kunna befria mig med hela min själ från detta..
Angående viktnedgång ser det ut att bli kenpigt i denna miljö, eftersom jag blir just irrelevant och dött trygghetssökande i fysiska ritualer. Har dock gått ner knappt ett kg nu tror jag. PROMENADER är mycket bra.. men fan vad jag mår dåligt.. kanske den nödvändiga konfrontationen på något sätt. (Borde dokumentera mitt vardagsliv mer, kanske ser jag dramats struktur senare. Men jag är så van; och samtidigt ser jag sanningen och blir rigid och envist distansrad -det osynliga ligger där i. Hm..)
Satt och ältade-käftade med mamma på en extremt primitiv nonsensnivå där bara icke-ömsesidigheten i naturlig-åsikt bekräftas för att förstå sin "relation". Pappas sarkastiska avstända aggressiva natur blottade sig nu ikväll.. samtidigt tror man emellanåt att han är superkänsligt förstående och att man älskar honom.. Närmare sanningen: Jag älskar snarare; formulan och budskapets liv. Just det behöver förstås mer, och tas ansvar för.. en själv som den man inte vet om; själens rörelse.
Ska dricka mer te. Har druckit två stora koppar nyligen. Känns omöjligt men ändå inte; att analysera den psykiska mathungern; men känns för komplicerat. Var började denna födostation/minne? Överdrivenhet istället för tillväxt; antar jag -som reflektion på behov av större perspektiv och nya experiment; ett ständigt tillfredställande inom detta -excentrismens sökande efter balans. Vad krävs: involvering i det genuina; förståelse för livets fysik -tålamod (som redan finns där) över att man faktiskt överlever!
Bävar för att inte kunna befria mig med hela min själ från detta..
Angående viktnedgång ser det ut att bli kenpigt i denna miljö, eftersom jag blir just irrelevant och dött trygghetssökande i fysiska ritualer. Har dock gått ner knappt ett kg nu tror jag. PROMENADER är mycket bra.. men fan vad jag mår dåligt.. kanske den nödvändiga konfrontationen på något sätt. (Borde dokumentera mitt vardagsliv mer, kanske ser jag dramats struktur senare. Men jag är så van; och samtidigt ser jag sanningen och blir rigid och envist distansrad -det osynliga ligger där i. Hm..)
Satt och ältade-käftade med mamma på en extremt primitiv nonsensnivå där bara icke-ömsesidigheten i naturlig-åsikt bekräftas för att förstå sin "relation". Pappas sarkastiska avstända aggressiva natur blottade sig nu ikväll.. samtidigt tror man emellanåt att han är superkänsligt förstående och att man älskar honom.. Närmare sanningen: Jag älskar snarare; formulan och budskapets liv. Just det behöver förstås mer, och tas ansvar för.. en själv som den man inte vet om; själens rörelse.
Ska dricka mer te. Har druckit två stora koppar nyligen. Känns omöjligt men ändå inte; att analysera den psykiska mathungern; men känns för komplicerat. Var började denna födostation/minne? Överdrivenhet istället för tillväxt; antar jag -som reflektion på behov av större perspektiv och nya experiment; ett ständigt tillfredställande inom detta -excentrismens sökande efter balans. Vad krävs: involvering i det genuina; förståelse för livets fysik -tålamod (som redan finns där) över att man faktiskt överlever!
Kommentarer
Trackback
