feelingfithteen

Jag föraktar mig själv för att jag inte upplever mig ha samma förståelse som för två år sedan.. Men jag relaterar till samma känsla/verklighet; då endast genom djupare STRUKTURER som "bevisade" kärleken i ett filosofiskt "tal"..


Men jag har begripit allting annat nu, och mist den intellektuella upplevelsen av SUMMAN -som antagligen bara kan nås totalistiskt genom lsd... min egen natur, alla SVAR.. det är ju mitt jag.. det måste lyckas..


Men vad är det jag faktiskt KÄNT alla dessa gånger i min sentimentala förlustundran och enda återstående trygghet..?


Det måste finnas en möjlighet för mig att hundraprocentigt healas och återförenas med min själslighet igen, annars skulle jag inte leva vidare.. det skulle ev. kunna vara för något annat lärande syfte, men den tanken skrämmer mig... Mina ambitioner som DEN HÄR människan; den inre andligheten.. är så starka.. enda MENINGEN...