feelingfithteen

Jag har FÖRLORAT min: identitet.


Enda vägen till förnyelse av jagperspektiven är genom de naturliga - genuina; relationerna...... love...



Vem säger jag "hjälp" till. Oh, så -typiskt.

(Ibland inbillar jag mig t.o.m atta jag gör något bra -jag har inte riktigt koll på min självkänsla, eller vad bristen på rotat värde bundet till livets religion och natur, faktiskt beror på -sorgen är ENORM; men det är helt DOLD; och skapar istället ovärdighetens monument, där risken till meningslösa-meningsfulla patetiska inre monologiska shower uttryckt i fanatisk filosofi över fallna "strukturer" är stor... För hur kommer man egentligen UPP och FRÅN dessa gråa grunder av ingenting/den förlorade kraften..)

Den försvinner aldrig den kraften.. tror jag lite.. Allting handlar väl om att jag måste FÖRSTÅ MIG SJÄLV; förstå att jag förstår.. respektera mina emotioner.. men hur fan lyckas jag med detta? Jag har levt i underjorden i många många är; minnena är ickesammanfogade fragment av seriösa potentialer, som kräver en enorm frigjörelse -och detta är den nuvarande ångesten.. HUR.... Min tro är inte så stark, men min föreställningsförmåga är min inre natur..

Hur ger jag ord till detta elände? Ja.. detta är "verkligt".. hey hey