Tre st centralstimulerande
För att få en säker uppfattning. Två timmar sen.
Lugn. Påtagligt mindre aggressivitetsimpulsiv. "Samlad" i en och samma aktivitet. Kraftigt minskad inspiration och passiviserad intellektuell skärpa. (Positivt: eliminerad tvångsmässighet kring mat.)
Ska testa fem stycken i morgon och se vad som händer. Inget jag bör gå på av anledning att det förmodligen har en delvis "harmoniserande" verkan på mina signalsubstansobalanser.
Läste igenom delar av boken Ät mig glad. Misstänker ett överskott av Glutamat, i kombination med "dubbel brist"/oordning mellan Serotonin, Dopamin, Acetylkarnitin, Noradrenalin.
Ska köpa Ginkgo Biloba.
Gick in hit för att se hur reducerad min intellektuella kreativitet är -starkt, dvs. Skulle kunna skriva mycket mer om andra tankar annars. Hittar förstås inte ens orden för att beskriva vad jag exakt menar.
Man blir s.a.s "monoton".
Det verkar dock faktiskt som om forskningens resultatbaserade "riktlinjer" inte stämmer; eller är s.a.s feltolkade. Monotont lugn som jag beskriver är inte samma sak som koncentration. När man utgår efter "funktion" blir meningen lite falsk.
We all have the same parents
00.10
Det sägs att man ska börja "göra saker" om man mår dåligt.. Jag vet inte vad det ligger i det, det känns inte äkta, mer programerat.
Jag borde kanske börja umgås med husdjur, typ katter, i en egen lägenhet.
Fick en ny idé
Hela min själ vill bli av med den falska relateringspresentationen, förvirringen tynger mig.
Sluta offra mig själv, som min far. Det är fruktansvärt. Borde avsluta kontakten med David, jag har hängt kvar bara för att han varit så totalt opålitlig och hotfull, överdrivet klängande. Vem är jag som gör detta? Fattar inte.
Antaligen nedärvt beteende från barndommen; föräldrarelationerna -hotfullheten och aggressiviteten; våldtaget privatliv. Jag var tvungen att stå ut och gå upp i det konkreta tänkandet.
Allt jag är här. Vad är det bästa att göra av situationen.........? För mycket oförståelse och hot har gjort dimmigheten fängelselik. Automatiskt vårdslös och fastklamrande.
Det kommer innifrån antar jag.
Förstår jag egentligen varför jag till varje pris vill överleva trots min övergripande men förnekade dödslängtan? Då går det ju inte att ta något på allvar. Jag litar inte på mig själv i full pålitlighet; jag förändras inte.
<Jag borde ha mer sympati för mig själv.>
22:38
Känner mig mentalt som vanligt annars, nästan. Intellektuellt aggressiv, flyktig men koncentrerad. Är mest koncentrerad när jag gör flera saker samtidigt och låter plockandet av information utgöra reflektionens vidrörande av flödet.
Mår skitdåligt, ja sen alltid.
(Slutkommentar: eftersom jag är prinsessan på ärten när de gäller kemiska effekter, innebär nog allt i den vägen att min själ skadas.)
Får fan inte vara så lösaktig när det gäller mina ursprungliga prioriteringar. Ska inte röra droger av något slag. Man måste ha någon sorts riktning. Kanske erfarenheterna av övergreppet skapar en destruktiv perversion för att försvara identiteten.
Jag vet inte om jag orkar det här. Fan -allt känns onåbart nu; förmågan att sätta sig in i begrepp och samtidigt vara helt äkta.
Jag hoppas jag fattar det här; att denna och alla andra kemiska preparat varit KLART NEGATIVT för mig.
Gammalt tema, sjukligheten i rädslan för att inte lyckas gör misslyckandet till målet i sig för att skydda sig.
Vad fan är meningen med detta?
Varför står jag inte mer nära mig själv än såhär... Har alltid hatat min ambivalents roll i min ursprungliga orobbliga fasthet; jag håller mig aldrig till vägen och gör det som är dåligt för mig. Där avslöjade vi det också; jag är en Borderliner-tjej också, även om jag är rationell, traumat centreras i objektivitens emotionella natur.
Ja.. om jag inte hade varit mentalt alienerad och världen-kollektivet-sexuell hade jag heller inte haft en distanserad kärleksrelation till det i våra krisers råa personliga. Men jag är mycket litet naiv nuförtiden, det kan bara se ut så eftersom jag överdriver min filosofiska entusiasm för att provocera när miljön följer konventionella meningslösheter.
Jag vill liksom göra det själv - uppvaknandet är tidlöst transcendens-familjärt.
Jag vet inte vad "massan" eftersträvar "egentligen", därför är allt uppdelat. Alla gör sin grej; det bästa av helvetets njutningar. Få eller inga verkar uppskatta eller förstå estetiken med en kreativ mänsklighet. Vad fan VILL alla? Kollektiva ljugerier; varför ska jag ens föreställa mig att jag kan trivas här.. få "ett liv".
Jag är så jävla frustrerad över att jag inte får substans på min dilog med gud.
Fult.
Lite senare
Effekten är att man alltså blir fast i en aktivitet. Jag satt under eftermiddagen och lyssnande på musik i flera timmar men bytte hela tiden låt och kände mig tom och oharmonisk, och inga nya tankar eller idéer kom, samtidigt som stämningen var "tung" och trögflytande.
Trodde de skulle få mig att må bättre, musiken. Jag brukar kunna röras lätt och minnas inställningar. Med medicinen i mig fungerar inte det här, jag störs bara. Påminner faktiskt lite om SSRI-apati.
Känner mig..
Tisdag
Tog tre halvt krossade Concerta. Känner igenting, trots..
Lyssnar på Cry me a river. Mamma har åkt till stan.
-
Egentligen är jag allt det jag någonsin velat vara, på ett sätt. Återigen regerar den själsstolthet jag inte förstår. Min ursprungliga kärlek till estetiken i det självständiga-naturliga i krisen, vulgariteten, äktheten hos "dem", primärt kvinnligt, upplever jag henne utanför mig själv. Alienationsfetischismen upphör inte, endast för att jag inte avslöjer hennes totalitära maskulinitet. Fortfarande har jag inte gjort upp med mina dualism. Kvarglömd romantisk fantasi om begreppsförståelsens tragedi, med djupare betydelse än jag förstår att detta handlar om.
För att denna depravering ska symbolisera en humanitet, krävs ett bemästrande av självföraktet, eller en naturlig förklaring, helst en naken kombination.
Detta är också kärleken. Endast få vet om det. Villkorslös intimitet.
Skulle kan kunna skriva stor grotesk älsklig poesi skulle jag göra det. Jag har alltid vetat att alla egentligen förstår, bara att vi har problem med vår auktoritet.
Så hur långt ska jag behöva gå? Vad har jag för problem med att ge mig?
Allt är så jävla vagt, betydelsedramer kan fintas bort, i brist på personlig gemenskap med gud.
Borde jag inte uppleva en lättnad när jag inser vad det egentligen handlar om? (Om jag kunde sluta driva med mig själv.)
Neurosen består av att jag inte förstår syntesen av min feminitet och maskuliniet, den excentriska kärnans könlösa dominans och intutiva fredsförklaring, autistisk närkontakt med mänskligheten.. med den uppriktiga sensualismen hos jagets ursprungliga privatliv. Fylligheten ger den latenta intelligensen en krävande men generös prägling. Skönheten är av den solida sorten eftersom det genuina arbetet aldrig är snobbigt.
Den praktiska och rejäla medvetenheten är känslig, skapar tysthet med sin paradoxala självkänsla. Bristsymptom på sin ofullfärdighet i att uppleva tillhörighet fullt ut. Grava klyvningar, motsättningens försvagande gör förnuftet primitivt när själen visar sitt medförtroende för vanligheten. Ultimat hårdhudat sinnelag förmedlar personliga värderingars helhjärtade romantik, vilket visar betydelsen av den humanitära känslan -missförstådd och otämjd. Det tredje könets sexighet finner inte den objektiva organiseringsfunktion den förtjänar.
Jag förstod en gång vad sammanhangets mångfacetterade förening innebär, den potentiella transmutationen genom den komplexa inutitionens omedelbara uppror. Frälsningen verkar vara den enda rimliga symboliken av längtans specifika splittring och sökande efter moraliska balans. Alienationens särprägling kräver unik meningsbekräftelse och meddelar i alla andra fallen sin akut lagda känslighet genom smärtsam isolering i sin avvikelse från konventionens förnöjsamhet.
I min självständighet smickrad av transsexualitet såg jag i vansinnet filantropin i hans själ trots förflutet betingad sadistisk kärnpersonlighet.
Den välbekanta kombinationen av sexualitet, känslosamhet och rebellisk kompromisslöshet.
Min dyrkan av galenskapens praktexemplar rörde på ett osentimentalt sätt mitt hjärtas värme och avbildade en vision av själens mening med relationskrisen. Jag har aldrig känt mig tillåten att älska människorna. Min dualism och ständiga kärlek till alla andra i närvaro av den andra och vice versa gör min onåbarhets intensitet till personlighetsstörd svekfullhet, trots idealistism och flexibilitet. Det krävs en helt annan nivå av kreativitet för att förmedla budskapets särskilda manifestation. Känslolivets ansvarstagande aktualiserar ödet med sitt överskott av kaosets kreativa information i förtid av upplösningens extas.
Bilden exempelfierade ett resultat av min rotade integrering i gruppkärlekens uppmärksamhet av individens desperata kärleksbehov. Det ofrånkomliga med källans enkelhet i gud genom människorna, självcentreringens relation.
Allt speglar alltså ett första basalt behov, återfödelsens dedikation av passionen. För att den nya världen ska minnas svaret på sin historia.
(Känner mig snarare koncentrerad av concertan jag tog för två timmar sen. Tom i huvudet, plötslig disharmonisk kognition, hittar inte orden.)
Grundlig åtgärd
Jag måste se min aggressivitet i ögonen. Meningslöshetens suck, i förvirring om orsak och verkan.
Jag vet inte riktigt vad detta innebär, hur man ser rationellt på tillvarons förtryckande och osanna mönster. Vad som är det autentiska förutom gränsöverskridande förakt och dimmig besvikelse i relateringsjaget.
Att nå den personliga moralen, söka ställningstagande i alla dessa rummen. Slutligen; GÅ.
Hjälp mig. (Jag börjar tröttna på Plutojagets stolthet, en för enkel "gudomlighet".)
Inuti, rent objektivt, bryter jag ihop.
Jag borde känna-veta mer, istället för att söka efter föreställningar. Inom mig uppenbarar sig andra tiders sanningar, långsamt integrerande.
Nu tänkte jag till lite -så hjälp mig nu. Kommer jag känna att vi har kontakt?
Kommentarer
Men det är inte hela sanningen. Detta jag känner till är minst lika svårt att nå, jag känner en viss stress, jag vill inte slösa tid och sammanhang på en personlig tillfredställelse som alltid svider med lögnens mysterium, ett personligt svek, om den inte helt tar över och ändrar världsbilden och framkallar idealistisk glaumor.
Om det skulle vara en transportsträcka, ett helande i processens personliga mognad.
Men jag är en outsider, bärare av den andra kärleken. Beskrev tidigare hur jag sett glimtarna av det helade jaget omfamnat av den transformerade mänskligheten. Bekräftelsesjukan är enorm. Mitt filantropiska patos är djuprotat sentimentalt, och egentligen sensuellt. Just kombinationens underbara personlighet i sidorna jag har svårt att förena i en ny identitet sårar mig mest. Resultatet är något helt unikt, något annat, likt katters och hundvalpars mjukhet och varma ögonljus. Detta är den personliga relationen, den jordnära transcendentala mänsklighetsestitiken, den sinnliga mogenheten och privata lojalitetskod till existensen, de unika erfarenheternas varmblodade styrka. Själens sol när den delar stormen med den andra, lika stor som kärleken till mänskligheten, är ickeillusioneras bevarade personliga natur, när den avslöjar vem som är människan och vem som är myten -där den fulla konsten tar vid. När detta sedan delas med den självcentrerade passionen för det stora syftet, alla mysterier som vidrörts, förflutna älskares klubb, kan vi göra vad som helst. Den sk. galenskapen kan uttryckas fritt och kreativiteten är öppen.
Miles away... vag oro om möjlig skuld; varför innebär min tillvaro detta?
Tappade inlevelsekänslan helt, och det blev perverst, minnen från min omogenhets fåfänga påminde mig. Det känns mest som då.
Vet inte vad jag vill få ut av detta. Jag är girig -det är lite äckligt. Övertygar ju ändå mig själv om att jag aldrig kan uppnå det jag vill känna från denna präglings destruktivitet. Men endå är viljan suddig som den alltid varit, väntar på något.. att lidandet ska tagit in på bara skinnet, och därför förbrukat.
Allt känns känslotomt och värdelöst igen. Når inte långt, bara med minnena av mina barnsliga utforskningar och misshantering av synkroniciteten.
Trösta mig; ge mig en visionskänsla av den vuxenhet jag förtjänar. Undra hur dessa människor ser på mig i mitt konkreta tänkandes shower. Vilsen, envis, sökande.. som jag är.
Detta gör mig förtvivlad. Ju mer jag vill något, desto längre bort från mig befinner det sig. Just det, kineosologen sa det, att mina perfektionskrav (ambitionsstress) hade skapat en blockering.
Erkänner mig som en trasig människa även på andra nivåer, eftersom jag vet att människan bara låtsas för sig själv när det stämmer. Ang. empati, etc.
Jag kanske har valt mitt ständiga problem; att vilja vara en BRA MÄNNISKA, just för att erkänna detta och konkretisera faktumet tills det blir religöst och genombrottsbart.
Det här malandet närmar mig inte dig. Ja, precis, jag vill verkligen vara ärlig. För då kommer sanningen. Det som är; svaren.
The message does'nt getting trough...? Ja, du vet ju hur jag känsligt och oroat lekte lite då och nu. Jag vet faktiskt inte.
När kommer dagen då jag pratar med gud, då vi gör något kul ihop? Fan, vad jag är Nadir-influerad. Men alltså.. när jag äntligen förstår vem du är.. Så vad vill du med min Pluto-Asc? Det är knepigt. Känner bara prestationskris när jag vet vad det handlar om. Söker något mer..
Är alla mina känslouttrycks dramer bara medvetet uppdiktade, för att ge behovet en mening och tillfredställelse?
Jag vet inte om jag undantryckt och förstört min upplösningsambition och för mig personligen unika filantropiska symbol, sen jag började tänka på Jesus. Återigen återkommer jag till detta ändå.
Jag känner mig mindervärdig. Oroar mig för att omedvetet "imitera". Min kreativitet känns attackerad. Dessutom vill jag nå den riktiga, verkliga sanningen. Jag vill ha bakrundsfakta, existensiell jaghistorik. De övergångar som skett.
-
Musiken får mig inte att leva mig in saker längre, nu ikväll. Känner den där identitetens jävlighet, larvet, självföraktet.
03.13: Mamma går in i köket, kommenterar concertan.
Vad har hon gjort mig -sånt behövs också REDAS UT?
Ett ord: fulhet; födelsens blottade mysterium, det perversa arvet.
Ja, vad var det egentligen som hände? Ok, jag inser.. bara för att jag ska kunna födas på nytt in i mänsklighetens uppmärksamhet, dela sanningen om vår verkliga tillhörighet.
Det är det här universiella behovet jag känt mig förnekad i hela mitt liv? Som ett objekt någon annan valt mening för.
Som sagt. Jag ser ingen utväg. Väck mig om jag har fel. Vad ville du med en sådan speciell konstellation?
Förnekar mig själv. Som om jag ser sanningen?
Vad fan är det tänkt?
Min far t.ex. -han sitter kvar i samma jävlighet och dåliga relation till sig själv.
Så jag ska realisera betingelsens frälsning, eftersom jag ser att läget är akut?
Rättvisan är inget speciellt vackert.
Allt är sinnessjukt, vi gör de inte vill göra. Vi har inget annat val.
Colorless
Tvångssyndrom - självförnekande säkerhetsannordning a la "det sista ordet".
Vad vill jag, vad förväntar jag mig?
Suck -ja, VARFÖR fortsätter jag med svaghetens uthållighet, när jag ändå vet att jag inte kan överleva i brutal avsaknad av mitt hem, vår helade mänsklighet? Dessutom är jag för präglad av den nuvarande krisen för återhämta ickerädslan.
Det är därför jag stänger in mig i leken med minnets kvarstående blinkers av äktheten. Det är även därför jag inte kan hata den påtagliga människans primitivitet, min envishet är lika känslig för berörandet av hennes evighets ägodelar.
Det talar sitt tydliga språk: Förstå vem hon var, släpandes på ritualbetingelsen att inte förstå sin egen förståelse. Fortfarande levande och väntande besitter det begravda jaget tragedins råa samvaro med sanningen i osyniga känslovägar.
Sist i den första och sista dansen kan förlåtandes triumf bryta fram.
"Allt du upplever skapar du". Viss ångest.
Jag söker personlig ärlig kontakt med gud, men jag hör inte, har stängt ner och skäms för samma orsak, jag har tappat bort mitt eget djup, min lojalitetskod.
Att detta ska vara meningsfullt i sammanhang av det syfte jag höjer till skyarna begriper jag inte. Jag känner mig förnedrad, och tvivlar på allting. Finner inte ens koncentration.
Har ofta anat att jag bör börja med aktivt mediterande, men jag står inte ut med misslyckanden, därför är min orkesnivå svag. För att närma mig ..ja, det jag tror jag inte har skönhet att bemästra -mig själv. Rör mig i skuggorna.
Är det för att min uppväxväg är så överdriven i sin jävlighets komplexitet, jag i en framtid ser mig värd spiritual superstar..? För att kunna polarisera förgiftning och helande med vördnad eftersom jag minns min älskling människan. Beskyddandet av det verkliga, som delar ut sin ömma intelligens, när vi kristallierar kaosets delarna efter själsdöden.
Vad är du rädd för? (Det skulle kunna vara gud som skriver det till mig, kamuoflerat i min kreativitetsdepressions neurotiska intellektualiseringsaktivitet -glömskans blaj.)
På tal om temat jag inledde med, upplever jag det nu än mer begravt, det där jag vill känna för att skydda mig i tiden jag landade i.
Det oroar mig konstant hur vi någonsin ska kunna lösa dagens problem, när vår prägling gjort oss till den värsta sortens förnekande. Och framför allt OM. Ibland är jag rädd för att just min vy är för personlig, och inte massans behov, alltså en ouppnåelig framtid. Jag är förvirrad -för det är ju meningen att jag ska söka sanningen.
Gud varför svarar du aldrig? Jag är seriös.
Problemet är att jag endast i enstaka stunder försöker skapa en dialog med dig. Jag har inte "drabbats" av din närvaro på ett sätt som gör en gemenskap varaktigt autentisk. Jo, den gången -men jag slets ner i avgrunden igen, och bedömde mig efter varandets sönderkrossade sexuella natur. Ja, jag förstår vad du försöker säga -att min enorma alienation och inriktning på det avancerade, nyutvecklade, besitter transformeringspotential i de områden som överensstämmer med just de verkligheter min själ reserverar i sin dröm.
Där är problemet att jag känner mig så isolerad i min särprägling, jag vet inte vad jag ska använda mig av för teman i den praktiska svären för att skapa transformation. Det hela känns mest som ett aldelles för excentriskt krav.
Dessutom är jag mindfucked efter fragmentariska och luddiga med bestämda övertygningar inom astrologin, som inte beskriver hela bilden. Varför jag inte har "förmåga" att förstå den helheten vet jag inte. Nej jag förstår inte alls hur allt det här hänger samman, det är därför jag känner mig så passivagressivt uppgiven och mentalt instabil. Jag vill att någon ska komma med svaren på silverfat. Jag vill äga "sanningen"... det där är specifikt och betyder något.
Men varför måste jag LIDA så mycket, i så lång tid...?
Nu är jag där igen.. jag försöker föreställa mig att du just nu lyssnar på mig, gud. Jag är allvarlig och övertygad, och samtidigt gör just det mig än mer förvirrad, drabbas av känslan av pinsamhet, att jag gått så långt att jag leker. I och för sig har allt annat, den materiella dömmande tillvaron, inte varit något annat.
Men jag känner mig liksom ytterst o-mogen, inadekvat, värdelös... Allt är bara gissningar.
Ja, jag längtar efter min själs personlighet. Det jagcentrerade njutningsfulla men ädla. Det som är så nära att det är svårt att identifiera. Måste på något sätt börja en urattack därifrån. Självrelateringens odödliga upphöjda innerlighet, svårt förtryckt i en falsk självbild.
Det ligger ett trauma där, något som jag hela tiden döljer i omedvetande, i fix idéform, stoiskt och stickande.
Har jag glömt något?
(Känner mig varm och kallsvettig/vallande efter Concertan. Hmm.. Eventuellt söndersmular jag tre st imorgon och snortar in. Ser hur den effekten blir, och om det fungerar tar jag kanske två stycken varje morgon, och berättar om mina erfarenheter om medicinen för öppenvården.)
Min kärnnatur ÄR i sin rörelse egentligen i kärnan dess husplacering, dvs. rörelsen av en Våg-personlighet, och en Kräft-centralisering/kreativitet; uttryckt i teckenarketypernas substans och mening. Känslor.
Ja.... påtagligt längtar jag efter den jag vision jag pratar om.
Vad är det annars jag känner ..varför söker jag bilderna?
Fast jag leker mycket också, försöker desperat försäkra mig om saker pga problem med att hitta personlig identitet. Använder mig utav existensiella formuleringar jag kastat mig under, för att lägg till effektiv personligt förankrad erfarenhetsresurs till min avanceringsambition.
-
Allt har blivit utnött, urvattnad, svagbetydande. Känner mig mycket luttrad.
Varför har jag så svårt att verkligen se människan? Jag reflekterar svagheten jag ser i mig själv, oförmågan att veta att man är en bra människa, överskridande avsaknad och fulhet.
Relationen innebär alltid en dysfunktion, eftersom värderandet bygger på uteslutandet av mänsklighetens sanna frihetsbehov, bekräftandet av det unika.
Allt är förmodligen så gravt excentriskt i sin alienation att gemene man tar det för något mycket mer praktiskt. Det är inte praktiskt överhuvudtaget, det är bara föreställningsverklighetens relationsinformation hämtat från reflektionsinåtvändhetens experimentiella natur.
Ja, jag är även betydligt mer VILD än jag upptäckt och tagit hänsyn till.
Det är väl så att jag hela tiden upprepar ett "fel".. varför någon framgång aldrig sker. Jag vet inte vad det är jag gör som hindrar genombrott.. Känner mig s a s "påkommen" eftersom jag vet att jag döljer något, att jag är undvikande, slapp eller liknande, och upplever pga det därför ingen riktig nyfikenhet i processen..
Även en sådan slags omedvetenhet är ju en del i den lögn jag blivit präglad av genom tiden och utvecklingen.
Borde prova regressionsterapi.
Just precis - jag känner (dvs. tror) att "ingenting finns där" att nå, släppa fram, realisera.. Jag tror att himmelriket finns någon annan stans, överallt förutom i mig, tror att ett "mirakel" måste ske för att läka den skada jag upplever mig trätt in i sen jag drogades, osv.
Kan jag inte lära känna dig någon gång? Känns humoristiskt att skriva detta, men jag känner mig utnyttjad av gud, som ett vertyg för univerums minne av ofullkomligheten. Ja, jag vet att det är en process, min egen.. att ickeidentiteten är ens frälsning.
Skäms så fruktansvärt för mig själv för andra människor. För min själsstatus, min skada och depressions tafatta rörelsemönster, utan passion eller transcendental inlevelse för stunden.
Can't belive ... att jag hamnat här och sitter och lever igenom detta.
Hur söker man gud - sig själv - dig ..?!
Mmm... visst, dramat. Ödets dolda synkrona önskningar. Att tränga in i syftet.... att därför vilja leva, välja att leva. Det måste varit av något SKÄL himlen uppenbarade sig inom/som mig, när jag var 17 år. Jag måste gett någon signal innifrån min själ.
Själen.... ytterst utmanad av sig själv. Mitt intellekt och min hjärna är ambivalent och rastlöst sökande.
Eller ligger det mer i kristendommen än jag tror?
Nja, både jag och nej. Massans osynliga sanningens historia, en sådan godhet. Samtidigt så är inte universum eller kärleken det där vi fått höra.
De där sakerna jag delvis förstått om Jesus förstår jag inte, vet inte hur jag ska relatera till det.
Orkar inte.. så känner jag.. tycker lidande är oetiskt. Vad är det då som gjort mig till en romantisk slav under dess betydelse - möjligheten till upplysningens specifika starka gränslöshet, i och med reunion med det kreativa hemmet? Kärleken i gruppens överlevande, utvägen på allt? Något annat? Erfarenhetsbaserad transcedental medkänsla?
Så är ju saker mycket större också, en evighet präglat av tidigare liv och massas kollektiva influenser.
Gillar inte att jag "tvingats" till denna fas av kollektivt ofrånkomligt lidande, med tidens absurditeter. Känner ingen inspiration till förbättring till kollektivet. Uppfinningsrik och tjäck var den jag tidigare var i min brådmogna barndom. Vill aldrig mer göra något som inte är knutet till det andliga resultatet, och baserat på de inre realiseringarna.
Att jag verkligen satt mig här. Skulle behöva någon slags sympati från mitt prenatala himmelske jag i all-tid.
Lämnad ensam, av mig själv.
Saturnian mind, stressad över arbetet. Men mänsklighetens arbetare, svältande och förtryckta, slet som fan de också..
Herregud................ <---------
Att fysiskt skriva till dig för att ge dialogen en ritual känns som ett slags kontrakt, så jag hoppas att du ser min handling som ambitiös. Egentligen vill jag bara ..förintas, eftersom det känns som ett missförstånd, föreställningen om dig någon annan stans än inom mig, på mitt letande, oerfarna sätt...
Det har gått långt. Men jag vill heller inte tillbaka den den barndom jag kommer ifrån med sin konventionella disciplin, och problem med -vilket lett mig hit. Även om ett svårt lidande kommit med. Nu lyser allt bara på känslan av den där världen jag anar. Jag vet var jag vill komma, även om jag anar att du inte skulle gilla formuleringen. Eller så vill jag något helt annat, mycket mer personligare och specifikt bundet till ceremonins uppmärksamhetsbetydelse. Karma. Undanträngda rädslor, ogenombearbetade relationer att förnya och uppnå mål med.
Jag skulle nästan kunna påstå att det är synd om mig.
Fuck mysterium; varför älskar jag bakgårdens dunkel?
Får som svar: För att du ska förstå vem du är.....
Jag också
Just i studen upplever jag mammas påträngande äckliga vulgärt pryda närvaro, hon fortsätter att "prata" med mig, fortsätta komma med barnsliga osäkra påhopp över andra människor, för att ständigt göra hennes kulturella roll som förälder extravagant.
Var kan jag ta vägen?
Har suttit här i Uppsala i en månad nu ungefär. Tänkte att jag skulle komma bort. Jag gör det bara ännu värre för mig; klistrar mig fast än längre in i familjebilden. Alla tankar jag tänkt, otvivelaktiga existensvillkor och faktum jag räknat ut..
Jag är självdestruktiv på ett vulgärt och abnormalt trygghetssökande sätt.
Fick Concertapillren från honom idag. 18 mg. Lägsta dos. Tog en i morse, kände inget märkvärdigt. En lättare kyla i händerna, viss ökning av den vanliga vardagliga "otåligheten", ingen mental "luft" eller harmonisk energi. Läste lite på flashback, uppmandes att ta tugga sönder tre stycken. Dosen är långtidsutsöndrande och blir intensifierad vid sönderdelning. Provade att tugga ytterligare EN, och känner nu ca 40 minuter senare samma lätta verkan. Ska prova tre imorgon. Lite förbättran gör de hur som helst, vill öka frisättningen av dopamin, för att balansera mina neurokemiska balanser, efter all skit jag fått i mig.
Ska jag kontakta öppenvården (och allt annat; dvs. skriva över mig HÄR?) Jag vet inte.. Jag kommer ändå inte hitta en lägenhet... få en av soc, någon annan stans än i roslagen.
Påminner ..visar inte gud sitt sunda förnuft när jag hör mamma här i bakrunden; slaget som säger att allt alltid kommer vara som det alltid varit, och att flykten är en psykisk sjukdom... ?
Jag har fått men, tillfälliga i alla fall, efter antipsykosen. Tar flera år att återfå samma villkor..
Visserligen handlar allt om TRO, men vad har jag för möjligheter i denna bilden?
A l l t ..eller.. i n g e n t i n g
Jag skulle vilja trycka mig nära henne, mitt bångstyriga mig själv. Säga till henne att;
byta namn.. (har redan kommit på ett)
fly till annan ort
säga hur det är....................
Is it endning?
Jag funderar på allvar över att ta livet av mig. Jag är inte naiv.
Kan jag befinna mig i "another state" ett tag och sen inkarnera i min gamla kropp? Jag är en sådan person som gör sådant. Uranuslove. Burning blue. Ingen som riktigt förstår.
Finns inget mer att egentligen dokumentera.
Jag har sett människoalltets levande möjligheter nu. Versionerna. Känner fint utmejslade bildförklaringar, kort insuper jag miljön trots frånvaro, känner själens klarvakna hemmaplan och förlorar sedan ögonblickets sökande meddalande likt avbrottet av en bortglömd favoritlåt. Jag försöker uppnå inblicken igen och igen, det stimulerar mig, kanske främst min fanatiska informationssökande taskighet, men i alla fall. Jag ser djupare in i själens fyllighet än jag gjorde för ett år sen.
Fulländningen i transcendensens förening mellan det urrotade personliga och filantropiska med sin jordiska moralsamvaro. Sensuellt ohämmad vänlighet bortanför konventioner och inpassningsprogrammeringar. Den rena relationen. Lösningen på prioriteringarna om sanningsromantisk tvåsamhet och egoitisk blödande människokärlek, med förfinat lidandepatos. Innerligheten på en tågvagn. Nyhetens händelseflow i spontaniteten, spänt över alla tider och passionerat upprörande och närmande. Återföreningen, med informationsrikets perfektion. Soliditet. Den nakna mänskligheten jag en gång kände. Den kreativa visionen, dess klumpiga djuppersonliga överlevnadskunskap -när grupperingarna och seperationerna upplöses, när barnet sammansmälts i den bortglömda "framtidens förståelse" med den osentimentala moderskärleken. Obunden tillhörighet. Brinnande iskyla. Tiden finns inte. Dialogens utrymme för fredlig själsvetskap om människojaget
SANNINGEN. Vad hände på vägen med min ambition?
(Jag kan inte formulera mig som förut, inte normalt, men jag nyttjar samma alienerade närhet med den cyniska första kärleken av konkretiserat kaos. VI LED.)
Hjärtat. Den gemensamma elden. Fallande löv över lögnen om galenskap. Effekt. Njutningsfull uppror. Ackulumerad klokhet i det andra språket, det tredje könet. Den vackraste intimiteten - TOTAL frihet finns.
Så länge jag är fungerande nog att kunna gråta min personlighets tårar flammar meningen. Jag glömmer inte att jag den där dagen jag pratade med den spänsliga sjuksköterskan om Jesusjaget, insjunken i Neptuniansk tidsmiljö jag kände igen från tidigare år när jag lyssande på henne och viktiga berättelser om hennes hemliga kloket, längan efter gudomlig bekräftelse för hennes mystiska kreativa självgivande, tittade ut genom fönstret och såg att jag i min livsväg levt som Fisk i hela mitt liv, min långvarande offerprocess, med gångna attribut som kamouflerad genomskinlighet invävt i intellektets skuldbetingelse och dess följeslagna oförklarliga isoleringsbehov, allting innifrån en retning av uppmärksamheten i en transpersonell familjekonstruktion.
Lägenhetsbråk
Hatar jag dem?
Borde FLY. Finns det möjligheter? Är kanske det jag velat i hela mitt liv.
